Saxen i Shakespeare

Hamlet. Teckning av Stefan Stenudd.

Hamlets varamonolog bantad i fyra steg


Att vara koncis

Under några år brukade jag årligen hålla ett seminarium om kreativitet med form- och designeleverna på Malmö Högskola. Det var mäkta skojigt, i alla fall för mig. En av övningarna jag gjorde med dem var att leka diktare och putsa på en av världslitteraturens mest kända texter: varamonologen i William Shakespeares Hamlet. Bättre kan det inte bli. Shakespeare strödde pärlor omkring sig i varje pjäs han skrev, men i synnerhet i Hamlet, som måste ha stått honom särdeles varmt om hjärtat.





       Jag utmanade eleverna att våga leka Shakespeare och se hur de kunde bearbeta texten för att göra den ännu klarare, om möjligt. En lektion i inspirationens perspiration.

       Det var då förstås nödvändigt att strunta i det versmått Shakespeare tillämpat, även i det faktum att han med ordflöden skulle fylla en helaftonsföreställning. Vi tog oss an texten ungefär som om den vore ett kort prosastycke eller en dikt. Dess innehåll skulle dirigera redigerandet.

       Om jag minns det rätt hade jag i förväg gjort de första två redigeringarna, men sedan brukade vi gemensamt resonera oss fram till ytterligare strykningar och ändringar. Nedan sker det i fyra steg, som i likhet med ett fängslande dramas stegring blir allt mer drastiska efterhand.

       Måtte inte Shakespeare spinna i sin grav - i så fall helst som katten. Jag vill tro att han likt oss hade haft rätt kul om han suttit med på våra seminarier. Vad han hade haft kul åt, å andra sidan, är jag inte lika säker på.



Att vara — originalet

Här är Hamlets varamonolog som den ser ut i Carl August Hagbergs ypperliga översättning från cirka 1850, som håller än trots ett och annat ålderdomligt uttryck. Det enda jag har gjort är att lägga in en och annan blankrad för läsbarheten och som ett sätt att markera när monologen så att säga tar ett nytt tag.


Att vara eller icke vara, det är frågan:


Månn' ädlare att lida och fördraga

Ett bittert ödes styng och pilar eller

Att ta till vapen mot ett hav av kval

Och göra slut på dem med ens.


- Att dö -

Att sova - intet vidare - och veta

Att uti sömnen domna hjärtekvalen

Och alla dessa tusental av marter,

Som äro köttets arvedel - det vore

En nåd att stilla bedja om.


- Att dö,

Att sova, sova! Kanske också drömma?


Se, däri ligger knuten! - Ty i döden -

Vad drömmar i den sömnen månde komma,

När stoftets tunga skrud vi kastat av,

Det tål att tänka på.


Den tanken skapar

Vårt hela långa levernes elände;


Ty vem fördroge tidens spe och gissel,

Förtryckets vrånghet, övermodets hån,

Föraktad kärleks kval, senfärdig lag,

Närgången ämbets-högfärd och de sparkar

Odågan ger den tåliga förtjänsten,

Om själv man kunde giva sig kvittens

Med en tum stål?


- Vem gick och släpade

I svett och möda under levnadsoket,

Om fasan ej för något efter döden,

Det oupptäckta landet, varifrån

Man icke återvänder, skrämde viljan

Att hellre bära våra vanda plågor

Än fly till andra, dem vi icke känna?


Så gör oss samvetet till pultroner alla,

Så går beslutsamhetens friska hy

I eftertankens kranka blekhet över,

Och företag av märg och eftertryck

Vid denna tanke slinta ur sin bana


Och mista namnet handling.



En varsam första redigering

Den första raden, så känd genom teaterhistorien, törs jag inte röra, men redan vid nästa är det dags för både ändring och strykning. "Månn" är ett så föråldrat sätt att inleda en undran. Det får bli ett rättframt "Är det", som betyder samma sak. "Lida och" är en överflödighet som framgår av av det mer talande "fördraga", så det får utgå.

       Nästa rads "mot ett hav av kval" är onödigt pompöst i ett sammanhang som redan är starkt och tydligt nog, så det förtar i stället för att förstärka den dramatiska effekten - ungefär som att säga att något gör jätteont. Det stryker vi. Därmed nödgas vi byta nästa rads "dem" mot t.ex. "allt".

       "Intet vidare", två rader ner, är oklart uttryckt. "Inget mer" är tydligare. "Och veta" är överflödigt eftersom det ändå underförstås. Därmed krävs en ändring av "att uti", förslagsvis till smidiga "ty i". Därnäst ett "och" som inte behövs, samt "tusental av" som begår samma misstag som havet av kval ovan. Utgår. Senare sägs "stilla bedja", som om bön annars gjordes sprattlande eller skrikigt. "Bedja" räcker gott. Det implicerar stillhet, om än somliga hetsiga religionsriktningar kan vara rätt gapiga när de ber.

       Sedan kommer två "sova" på varann, som om det skulle göra sömnen dubbelt djup. Stryk. Raden om att drömma, en nyckel till hela monologens mening, får dock förbli orörd.

       Att vad som just sagts är kärnan i monologen framhävs bäst genom knapphet och tydlighet i det följande. "Däri ligger" är alltför indirekt, så det tar musten ur raden innan. Bättre helt enkelt "där". "Ty i döden" är en onödig förklaring. Vi vet redan att det är denna sorts sömn som diskuteras. Onödig är också raden om "stoftets tunga skrud", som bara omständligt åter säger att man är död. Bort.

       Strax därefter kommer "vårt långa" om levernet, vilket är en onödig dekoration, dessutom inte alltid sann.

       Sedan kommer flera måleriska rader om allt elände vi kan drabbas av i livet, men här utgör de ett välplacerat solo, som gitarristens på en rockkonsert, just där det dramatiskt stämmer - när Hamlet har kommit till en insikt han här förtjust frossar i. Därför bara två redigeringar: "den tåliga" är överflödig och "giva sig kvittens" en bökig omskrivning av att "kvitta".

       Mot nästa parti av monologen behöver vi inte vara lika nådiga, för efter solot behöver sången skynda sig i mål. "Gick och" är alldeles onödigt och dessutom tar det ner styrkan i "släpade". "I svett och möda" är samma typ av onödiga utvikning, här dessutom så gott som synonymt med att släpa. "Fasan ej" är en omvänd ordföljd som blivit ganska obekväm i våra öron. Bättre är "ej fasan". "Det oupptäckta landet" säger något som sägs klokare direkt därefter: att man inte återvänder från det. Då måste det ju vara oupptäckt av oss som alltjämt trampar runt i jordelivet. Och så kan man stryka "andra" i detta styckes sista rad, som inget tillför.

       Nästa stycke talar om "samvetet", vilket inte riktigt är vad det handlar om, snarare som senare sägs eftertanken, möjligen rädslan. "Alla" är helt överflödigt. Det är också "kranka" om blekheten, som liksom blir blekare utan denna extra eländighet. "Företag av märg och eftertryck" må vara kärnfullt uttryckt men också smått tautologiskt. "Sturska företag" är mer pang på rödbetan. "Vid denna tanke" framgår solklart av sammanhanget, så det kan utgå.

       Sista meningen är nästan lika känd som den första och en vacker liten figur av fyra ord som må vara en omskrivning, men det går an i varje musikstycke med en välklingande slutton.

       Med ovanstående ändringar blir detta monologens nya utseende:


Att vara eller icke vara, det är frågan:


Är det ädlare att fördraga

Ett bittert ödes pilar eller

Att ta till vapen

Och göra slut på allt med ens.


- Att dö -

Att sova - inget mer -

Ty i sömnen domna

Alla dessa marter,

Som äro köttets arvedel

- det vore en nåd att bedja om.


- Att dö, att sova.

Kanske också drömma?


Se där knuten!

Vad drömmar i den sömnen månde komma,

Det tål att tänka på.


Den tanken skapar

Vårt levernes elände;


Ty vem fördroge tidens spe och gissel,

Förtryckets vrånghet, övermodets hån,

Föraktad kärleks kval, senfärdig lag,

Närgången ämbets-högfärd och de sparkar

Odågan ger förtjänsten,

Om själv man kunde kvitta

Med en tum stål?


Vem släpade under levnadsoket,

Om ej fasan för något efter döden

- landet, varifrån man icke återvänder -

skrämde viljan

Att hellre bära våra vanda plågor

Än fly till dem vi icke känna?


Så görs vi till pultroner,

Så går beslutsamhetens friska hy

I eftertankens blekhet över,

Och sturska företag

Slinta ur sin bana


Och mista namnet handling.



Isen är bruten – nu hårdare tag

Ja, då var det gjort - med hjärtat i halsgropen. Såga i Shakespeare! Till mitt försvar ska påpekas att det inte är originaltexten jag massakrerar, utan en i och för sig lysande översättning av den.

       Nå, steget är taget och broarna brända. Så nu finns bara en väg att gå. En ny redigering, denna gång med dumdristigheten hos den som redan gått över gränsen. Nu blir strykningarna fler och ändringarna mer drastiska. Ingen reträtt.

       Redan den heliga första raden har jag nu fått mod att ge mig på. "Vara eller inte vara" - Hamlet menar förstås om man ska leva eller ej, så låt honom säga det.

       Nästa rader kan också friseras. Ödet klarar sig utan "pilar" och Hamlet behöver inte "ta till vapen" för att göra slut på allt. Vi förstår ändå så väl vad han begrundar - faktiskt blir det bara tydligare och starkare av en knapphet med metaforerna.

       Döden som en sorts sömn är dock en metafor av betydelse för fortsättningen, så den får bli kvar. Men det gäller inte den blommiga upprepning som sedan följer om marter som är köttets arvedel. Hamlet har redan sagt att ödet kan vara bittert.

       Därmed blir det så kort väg till upprepningen om döden som en sömn att den kan utgå. Vi behöver kvickt nästa steg i Hamlets resonemang, det om drömmen, som förmodligen hastigt kommer för honom när han väl har tänkt sig en evig sömn. Och att drömmar "månde komma" kan sägas enklare.

       Att det är tanken på drömmar eller annan varseblivning under dödens evighet som håller oss fast vid livets elände måste förbli i monologen, annars får vi svårt att följa Hamlets resonemang fram till hans konklusion.

       Men att spe och gissel blott skulle höra "tiden" till är blott förbyllande. Också i en drömfylld död måste väl något slags tid gälla? Likaså är det dags att skära i Hamlets utsvängning om alla dessa olyckor som livet serverar, om inte annat så för att han nu har blivit ordfattigare dessförinnan. Balans. Därför bort med "förtrycket", "övermodet", "förakt", senfärdig lag", det otympliga "ämbets-högfärd", samt den i och för sig lustigare "odågan".

       Alla dessa exempel har ju också den konsekvensen att vart och ett av dem framstår som mindre än det är att uppleva. I en uppräkning förminskas varje exempel - ju mer desto fler det omges av. Och Hamlet har redan med "kärleks kval" passerat själva krönet för våndor vi må plågas av. Vad svider mer än det som kärleken byggt upp och sedan raserar?

       "Levnadsoket" är blott en återgång till den nyligen genomförda raden av exempel, så det måste också bort. Inte heller är det nödvändigt att göra döden till ett "land" eller att uttrycka fasan för ett liv efter detta i konditionalis. Det är en onödig omväg. Och negationen "dem vi icke känna" skapar en onödig cirkel, så den ersätts med "okända", som i och för sig är ett slags negation det med, men direktare och därför slagkraftigare.

       Att vi görs till "pultroner" sägs igen - och livfullare - med orden om "eftertankens blekhet", så det första stryks till förmån för det andra. Ungefär detsamma kan sägas om "slinta ur sin bana", som inte säger något annat än "mista namnet handling", så det är bara att välja. Även denna gång föredrar jag det senare.

       Därmed var den andra, djärvare genomgången klar och resultatet är detta, med ett så behärskat ordflöde att det börjar likna poesi:


Att leva eller ej, det är frågan:


Är det ädlare att fördraga

Ett bittert öde eller

Göra slut på allt med ens.


- Att dö -

Att sova - inget mer -

det vore en nåd att bedja om.


Kanske också drömma?


Se där knuten!

Vad drömmar i den sömnen?

Det tål att tänka på.


Den tanken skapar

Vårt levernes elände;


Ty vem fördroge spe och gissel,

Vrånghet, kärleks kval,

Om själv man kunde kvitta

Med en tum stål?


Fasan för något efter döden

- varifrån man icke återvänder -

skrämmer viljan

Att hellre bära vanda plågor

Än fly till okända


Så går beslutsamhetens friska hy

I eftertankens blekhet över,

Och sturska företag

Mista namnet handling.



Tredje gången - en tredjedel

Man kunde hejda sig med det ovanstående. En bantad Hamlet, kanske spänstigare och kanske inte, men med ett budskap som säkert skulle uppfattas av fler i vårt brådskande, synbart tanklösa tidevarv.

       Men vi har snuddat vid poesin och i den ska allt bort som går att ta bort för att största klarhet ska nås, likt kol komprimeras till diamant. Därför duger inte längre saxen. Nu måste svärdet till. Rentav yxan. Vad mer går att ta bort? Vi undersöker det i den tredje genomgången.

       "Leva eller ej" är märkligt, eftersom negationen blott är frånvaron av liv. Det räcker alltså med att fråga sig om man ska leva - motsatsen är ofrånkomlig och behöver inte nämnas. "Det är frågan" betyder bara att Hamlet formulerar det som en fråga, vilket normalt helt enkelt markeras med ett frågetecken. Det är nog. Därmed har vi en första rad med blott ett ord.

       Magrare rader finns inte, om man inte räknar med helt strukna sådana - vilket vi återkommer till.

       Nästa rader är vi dock försiktigare med. "Är det ädlare att" utgör en onödig omväg till orden därefter om fördragsamhet, som talar för sig själva. Så dem behåller vi intakta.

       Det behöver vi inte med "nåd att bedja om", som känns i hjärtedjupet av den föregående raden om att sova, "inget mer". Vi kan alla känna vilken frid det vore.

       Lika stränga blir vi mot "kanske också drömma", eftersom den hypotesen kommer igen strax därefter. Inte heller behöver Hamlet säga att där är "knuten", eftersom vi antingen förstår det ändå av vad han sedan säger om drömmar, eller inte förstår det ens då. I det senare fallet hjälper det inte alls att påpeka "knuten", så den utgår.

       Nästan detsamma kan sägas om "det tål att tänka på" - antingen gör man det oavsett Hamlets uppmaning eller ändå inte. Dessutom är det alltid farligt för poeten att berömma sina egna ord och tankar, om än så här indirekt.

       Nu följer en klase rader som med ordikedom beskriver tillvarons elände, för att landa i tesen om "vanda plågor" kontra okända. Men inte behövs egentligen alla dessa exempel på vanda plågor. Vi vet nog. Som vi vet!

       Inte heller tillför de återstående raderna om beslutsamhetens hy och eftertänksamhetens blekhet något utöver vad som just har sagts om vanda plågor: hellre dem än okända. Därför kan Hamlets monolog sluta redan där.

       Återstår gör endast dessa åtta rader (mindre än en tredjedel av föregående versions 26 rader):


Leva?


Fördraga ett bittert öde

eller göra slut på allt med ens.


Att dö

sova, inget mer


Vad drömmar i den sömnen?


Hellre bära vanda plågor

än fly till okända



Hamlet som haiku

Man kan föreställa sig att ytterligare strykningar inte är möjliga, men det är fel. Vid närmare eftertanke - oavsett dess blekhet - vad är det Hamlet har att säga, och hur många ord behöver han egentligen för det?

       Jag påstår inte att färre ord nödvändigtvis är bättre, i synnerhet om de är Shakespeares. Men vårt experiment bör inte avbrytas förrän det är fullgånget.

       Man kan leka med tanken att göra ett slags minimalistisk haiku av monologen - en liten dikt på några få rader som förmedlar en stämning, en iakttagelse som trots sin blygsamma karaktär förmedlar något väsentligt om hela världens natur. Haiku brukar ha 5+7+5 stavelser (något förenklat), men vi stannar inte där. Om det går med färre, varför inte? Vi strävar mer mot matematikens minsta gemensamma nämnare.

       Så hur kan Hamlets budskap framföras allra kortast? Det blir uppgiften för den fjärde och sista redigeringen.

       Den första raden går knappast att korta, eftersom den består av ett enda ord. Det är dessutom nädvändigt att behålla, eftersom det är just den fråga Hamlets monolog ämnar besvara.

       Men de följande två raderna har i jämförelse en ordrikedom som borde gå att beskära. I den nyss hårdbantade formen för monologen framgår nu också att "göra slut på allt" också sägs i följande rad med det krassa uttrycket "att dö". Som vi konstaterat tidigare ska inget behöva sägas mer än en gång. Redan frågan "Leva?" underförstår att detta inte alltid är en lätt sak, så "bittert öde" finns redan implicit. Därför kan andra och tredje raden utgå helt.

       De följande tre raderna nämner döden, dess likhet med sömn och därmed risken för drömmar. Strängt taget: vi vet inte vad som händer när vi dör, på vilket sätt vi sedan ska tillbringa en ändlös framtid. Men visst vet vi alla att vi inte vet vad döden innebär, även de som är uppfyllda av en eller annan religions svulstiga svar? Til syvende og sidst - döden är ett ogenomträngligt mysterium. Sömn, dröm, vad det än kan vara. Vi vet inte, och det är kruxet.

       Därför vågar jag föreslå att ersätta de tre raderna med ett enda ord, ett komplement till föregående "Leva?" - helt enkelt "Dö?" Frågan väcker genast alla de tankar som Hamlet berör i den ursprungliga versionen av monologen. Dö? Vad är det? Vad sker sedan? Vi undrar oupphörligen, utan att behöva få det explicit utvecklat för oss.

       Därmed återstår de två sista raderna om "vanda plågor" och "okända" sådana. Nå, de plågor som inte är vanda är förstås okända, det säger den uteslutningsmetod som vi tillämpar som en reflex i våra medvetanden. Så det behöver inte sägas i klarspråk. Vi behöver bara gemensamt konstatera vad vi föredrar. Slutsatsen som håller oss vid liv, sådant det nu är.

       Då landar vi i en varamonolog på blott fem ord, fördelade på tre rader, som rymmer det som Hamlet grubblade på och vad han slöt sig till:



Leva?

Dö?

Hellre vanda plågor.



Någon däremot?


© Stefan Stenudd 2011



PS

För den intresserade, här är Hamlets varamonolog i sin ursprungliga version, på det språk som var Shakespeares eget:


To be, or not to be, that is the question:

Whether 'tis nobler in the mind to suffer

The slings and arrows of outrageous fortune,

Or to take arms against a sea of troubles,

And by opposing end them? To die, to sleep,

No more; and by a sleep to say we end

The heart-ache, and the thousand natural shocks

That flesh is heir to: 'tis a consummation

Devoutly to be wished. To die, to sleep;

To sleep, perchance to dream - ay, there's the rub:

For in that sleep of death what dreams may come,

When we have shuffled off this mortal coil,

Must give us pause - there's the respect

That makes calamity of so long life.

For who would bear the whips and scorns of time,

The oppressor's wrong, the proud man's contumely,

The pangs of despised love, the law's delay,

The insolence of office, and the spurns

That patient merit of the unworthy takes,

When he himself might his quietus make

With a bare bodkin? Who would fardels bear,

To grunt and sweat under a weary life,

But that the dread of something after death,

The undiscovered country from whose bourn

No traveller returns, puzzles the will,

And makes us rather bear those ills we have

Than fly to others that we know not of?

Thus conscience does make cowards of us all,

And thus the native hue of resolution

Is sicklied o'er with the pale cast of thought,

And enterprises of great pitch and moment,

With this regard their currents turn awry,

And lose the name of action.