Lättare sagt
än gjort

Lättare sagt än gjort.

Novell


H ur gick det där till?

       Jenny pekar på pojkens högra öga, som pryds av ett präktigt blåmärke. Han tittar rakt mot hennes utsträckta pekfinger, vilket på detta nära avstånd gör honom vindögd. Munnen är något öppnad, dagsljuset som forsar in genom fönstret glittrar i det lilla tonårsfjun som växer precis i kant med överläppen. Solglasögonen, som hon just har fått honom att ta av sig, lägger han ovanpå den uppslagna biologiboken. Trodde Patrik verkligen att hon skulle låta honom behålla dem på?




       Om avsikten varit att dölja blåmärket så har effekten i stället blivit den motsatta - nu stirrar ju både hon och hela klassen på det svullna ögat.

       - Farsan och jag hade meningsskiljaktigheter, svarar han med ett liknöjt tonfall.

       Jenny höjer ögonbrynen. När pojken ser hennes reaktion skyndar han sig att lägga till:

       - Jag bara skojade.

       - Det får jag hoppas! svarar Jenny barskt.

       - Jag fick en smäll på träningen igår.

       Han vänder bort ansiktet och stirrar ut genom fönstret - som han brukar. På den högresta tallen utanför är grenarna draperade med jungfruligt släta, bländande vita snötäcken.

       Jenny tar inte blicken från pojken. Han hade väldigt bråttom att förklara bort saken. Hon känner hans far väl - mycket väl. De hade en affär under några månader för inte tillräckligt länge sedan. Hon tror inte att Patrik vet om det, men säker kan man ju aldrig vara. Det var i alla fall ett evinnerligt hemlighetsmakeri, Harrys fru skulle aldrig ens få ana något - det skulle hon inte orka med, hade han sagt. Tja.

       Kan Harry ha slagit sin son? Nog för att grabben kan vara rent infernaliskt uppkäftig och svår att handskas med - men Harry är ju så behärskad, för att inte säga hämmad. Han höjer inte ens rösten. Till och med under deras kärleksakter - inte så många, egentligen, efter de första veckornas rusch - var han sansad, respektfull och, ja, lite tråkig. Vid utlösningen knep han alltid ihop både ögon och mun så hårt att han såg ut som ett russin i ansiktet. Inte är Harry den som i hastigt vredesmod ger sonen en snyting - hur mycket han än kan förtjäna det.

       Jenny återgår till undervisningen. Patrik fortsätter att stirra ut genom fönstret och klasskamraterna har snart glömt både honom och blåmärket.


M en nästa vecka är det samma sak - på andra ögat. Jenny har bara klassen två gånger i veckan, så det första blåmärket har hunnit lägga sig. Så gott hon minns det förra är detta nya större och dess färg mörkare. Patrik har i alla fall inte försökt det där med solglasögonen denna gång.

       - Träningen igen?

       Pojken nickar med blicken fastspänd vid tallen utanför fönstret, alltjämt snöbemängd men inte längre oskuldsfullt vit och slät.

       - Går det inte lite väl hetsigt till där? Det är ju ändå basketboll och inte nån asiatisk kampsport.

       - Basket kan vara rätt rått det också, muttrar han med ett mått av indignation.

       På fredagens lektion har inget nytt hänt i pojkens ansikte, konstaterar Jenny med ett stänk av lättnad. Blåmärket har inte försvunnit helt men svullnaden har gått ner och färgen är mer mångskiftande men också diskretare. Inte mycket mer än en rodnad, egentligen. Och pojken är lika kaxig som han brukar vara, hon måste säga åt honom på skarpen några gånger innan klockan äntligen ringer. Inte har han gjort läxan heller.

       Till tisdagsklassen har hon närapå glömt bort det hela - först i slutet på timmen kommer hon ihåg att titta till honom. Han har också varit ovanligt osynlig, inte gett så mycket som ett pip ifrån sig. En skön omväxling.

       När hon slänger iväg en fråga åt honom - inte förrän i slutet på lektionen för att inte i onödan väcka den björn som sover - vänder han blicken från fönstret och i det skarpa ljuset från den molnklara himlen utanför kan hon tydligt se att hans ansikte är helt fritt från missfärgningar. Jenny hejdar en impuls att säga något sarkastiskt om saken. Det blir tyst - han kan förstås inte svaret.


P å fredagen är han inte närvarande. Jenny har inte lagt märke till det förrän hon i genomgången av blodomloppet berör blåmärken och därvid kastar ett öga åt Patriks plats, som är tom. Hennes blick fortsätter automatiskt åt det håll som hans ögon mest för jämnan brukar vara riktade, ut genom fönstret, där tallens grenar befriats från den allra mesta snön, men barren ser mer bruna än gröna ut - fast det kan vara en effekt av det kraftiga motljuset från skyn.

       Måndag morgon, när det ringer in till första lektionen, stöter de ihop i korridoren.

       - Har du frisknat till över helgen? frågar hon och inväntar uppmärksamt hans reaktion. Elever som skolkat brukar inte kunna hålla reda på ansiktsdragen, utan visar med sin förvirring att den därefter framstammade bekräftelsen är lögnaktig. Det är svårt att ljuga oförberett.

       Men Patrik reagerar annorlunda. Han stannar till och stirrar på henne, närmast förfärat. Sedan skyndar han förbi henne och bort längst korridoren utan att se sig om. Han går med ansträngd brådska men också illa, som om skorna skavde eller ryggen bågnade under en tung och svårbalanserad börda. Kanske är det bara vad hon får för sig, tydligare är det inte.

       På tisdagen håller hon ändå ett vakande öga på Patrik, till och från under hela lektionen. Där sitter han som vanligt och tittar ut genom fönstret, svarar bristfälligt eller inte alls på frågor och ansiktet har sin naturliga, vinterbleka färg - fast också tydliga påsar under ögonen, men vilken högstadieelev sköter sin nattsömn?

       När han då och då rör sig i stolen verkar det ändå som om han har något kroppsligt besvär, någon värk eller liten skada, för det syns att han rycker till i vissa lägen, ibland åtföljt av en hastig grimas. På sina promenader mellan bänkraderna ser hon till att passera hans plats såväl oftare som långsammare än vanligt, samtidigt som hon gör ett sista försök att i eleverna förankra veners och artärers skilda väsen. På nära håll tycker hon sig kunna ana var Patriks ömma punkt borde sitta - i trakten av det nedersta revbenet, på hans högra sida åt ryggen till. Är det inte också så att han aktar sig för att låta överarmen vila mot sidan, eller så mycket som snudda den?

       - Har det lugnat ner sig på träningen nu?

       Han rycker till och det får honom att gny av plötslig smärta. Nu lägger han försiktigt handen på det ömma stället - hon gissade rätt.

       - Jag slog emot stolsryggen, förklarar han utan att hon hunnit fråga.


P å avstånd hörs bollar i hög takt slå i golvet, smattrande som stora regndroppar mot en fönsterruta. Det är tur att klubben tränar i skolans gymnastiksal, tänker Jenny, så att hennes uppdykande inte blir alldeles för besynnerligt. Hennes nyckel fungerar inte på alla dörrar här, hon får ta samma väg in som alla andra men lyckas ändå obemärkt slinka upp på läktaren.

       Pojkarna far som furier där nere på gymnastikgolvet. Varför ser man aldrig sådan energi på biologilektionerna? De dribblar outtröttligt fram och åter med sina bollar över planen, hoppar högt mot korgarna och landar på fjädrande ben, för att i nästa sekund hoppa lika högt igen. Patrik är märkbart sävligare. Han rör sig makligare över golvet, hoppar inte högre än att tåspetsarna fortfarande har golvkontakt och manövrerar sin boll närmast som om den vore av glas. När de börjar en övningsmatch är han tydligt mer reserverad än kamraterna, kastar sig inte särskilt ivrigt efter bollen om den är ute på drift, ställer sig ogärna i vägen för anstormande motståndare.

       Särskilt våldsamt är det förstås inte, även om en och annan drattar i golvet och någon kan få en armbåge i magen eller en fladdrande handflata i ansiktet.

       Fast Patriks T-tröja är föga mer än ett litet skynke draperat över hans torso, är den del av hans sida som fortfarande verkar ömma dold. Andra skavanker på honom kan hon inte se. Det är otur att han inte hör till det andra laget, som spelar med bar överkropp.

       En av pojkarna har upptäckt henne. Han säger inget men sneglar några gånger åt hennes håll, innan han åter är uppslukad av matchens tempo och nappatag. Jenny känner en begynnande rodnad. Vad kan de tro om hennes närvaro, pojkarna? Om hon sitter kvar länge till kommer säkert fler att lägga märke till henne och börja undra. Vad som är fatt med Patrik lär hon i alla fall inte bli mycket klokare på, så hon bestämmer sig för att slinka iväg.


D e har hunnit till hjärnan, som utöver genitalierna är den tacksammaste kroppsdelen att undervisa om - eleverna är gränslöst fascinerade, existentiellt laddade frågor trillar på varandra under hela lektionen. Då går det an att vara lärare, fast mörka moln täcker himlen utanför fönstren och tallen är en närmast hotfull, kolsvart silhuett. Den trista utsikten gör att till och med Patrik har blicken vänd mot svarta tavlan. Han visar dock inga tecken på att var lika trollbunden som klasskamraterna av hjärnan.

       Det kan väl vara för att hans egen är så liten, tänker Jenny och drar på munnen en smula. Hon ångrar genast sitt skämt, fast det aldrig kom över hennes läppar. Han ser så eländig ut, huvudet tungt lutat mot handen, ryggen krökt som på en åldring, hyn blek och ögonen håliga. Det ser ut som om han inte sovit på flera dygn.

       När klassen är upptagen av några övningsuppgifter och samtliga är böjda över sina böcker, passar Jenny på att hamna tätt inpå Patriks plats, lutar sig över hans bänk som för att granska hans arbete - vilket i och för sig vore motiverat, så håglöst som det fortskrider - och frågar med låg, neutral röst:

       - Är allt bra hemma?

       Genast när hon yppat frågan känner hon hur plump och påträngande den är, trots all hennes försiktighet.

       - Hur så? svarar Patrik bryskt men också med låg röst, nästan bara en viskning.

       - Jag bara undrade, förklara hon och känner sig ännu mer besvärad.

       Han kommer inte med något svar på hennes fråga och Jenny tänker inte insistera. Snart fortsätter hon sin promenad mellan bänkraderna och Patrik har, trots den sorgliga väderleken, vänt sig mot fönstret.

       Varken på tisdagens eller fredagens lektion dyker han upp. Jenny tar en närmare titt på närvarolistan. Förr har han varit på plats nästan jämt, åtminstone lekamligen. Det är på sista tiden som hans frånvaro ökat - inte från och med det första blåmärket, konstaterar hon, utan några veckor innan dess. Bäst hon rotar i sina noteringar upptäcker hon också att han faktiskt gjorde hyfsat ifrån sig i början på förra terminen - inte glänsande, det har han helt enkelt inte i sig, men ändå så att det gott och väl skulle räcka till godkänt. Vartefter höstterminen fortgick blev hans resultat sämre i en försiktigt sluttande utförsbacke. Hur kunde hon ha varit blind för det?

       På tisdagen sitter han vid sin bänk, om möjligt ännu mer frånvarande än vanligt. Fast han oavbrutet tittar ut genom fönstret märker han när Jenny kommer och ställer sig vid hans bänk, och hon ser att hans axlar spänns, ryggen hukar några centimeter till - som om han vill krypa ihop. Hon säger till honom att stanna kvar efter lektionens slut, för att hon behöver växla några ord med honom. Patrik svarar inte, tittar inte åt hennes håll, det är bara kroppens ytterligare anspänning som avslöjar att han har hört vad hon sagt.


S å snart de blivit ensamma i klassrummet förklarar Jenny med några raska meningar vad hon har upptäckt om hans studieresultat och närvaro. Sedan är hon tyst och inväntar hans förklaring. Den kommer inte. Patrik tittar i golvet och hans läppar är hårt slutna.

       - Titta på mig när jag pratar med dig, befaller hon och dristar sig till att lägga handen under hans haka för att fösa den uppåt.

       Hastigt skakar han på huvudet så att hennes hand puttas undan och stirrar sedan med en tjurig min rakt in i hennes ögon. Hon skymtar en växande ilska där innanför, och det är tydligt att han anstränger sig för att rikta den mot henne. Han håller på att bli så arg att ögonen är på väg att börja tåras.

       Hon tycker sig se något annat också. Är inte huden runt hans högra öga en aning missfärgad, kanske också lite granna svullen? Är det därför han hållit sig undan, för att ännu ett blåmärke ska tyna bort innan hon får syn på det?

       - Är det säkert att allt är som det ska hemma?

       - Det var fan vad du var nyfiken på hur vi har det hemma! brister han ut och tittar i nästa sekund bort. Vad är det du är ute efter, egentligen?

       Jenny stelnar till. Har Harry bekänt eller röjt sig på något sätt? Känner pojken till deras kärleksaffär? Hon tackar sin lyckliga stjärna för att den i alla fall är över sedan länge - inte tillräckligt länge. Kan han verkligen veta om det, eller är det bara hon själv som är överkänslig? Nog skulle denna opolerade pojke uttrycka sig mindre subtilt om han verkligen visste.

       - Patrik, titta på mig när jag pratar med dig.

       Motsträvigt lyder han uppmaningen. Hans ilska har lagt sig. Hon studerar högerögat men inte så att det blir uppenbart för honom. Hon är osäker - kanske skymtar där en viss avtagande missfärgning, kanske inte.

       - Har du några andra bekymmer då?

       - Som vad då?

       - Inte vet jag. Något som plågar dig.

       Han skakar på huvudet, med läpparna så hårt sammanpressade som om han är rädd för att något skulle trilla ut ur munnen annars. Jenny nagelfar sin skalle efter idéer. Hur ska hon göra för att komma någon vart med honom? Försiktigt vågar hon sträcka ut armen och trycka fingrarna mot den punkt på hans sida, där han tidigare hade tydliga smärtor. Hon märker till sin förvåning att hon håller andan. Patrik rycker till men visar inga tecken på att han har ont.

       - Har det läkt nu?

       - Vad då?

       - Den där skadan du hade här förut.

       - Vad då för skada?

       - Det verkade så. Precis här. Får jag titta?

       Utan att vänta mer än någon sekund på ett svar drar hon upp hans tröja ur byxlinningen och lyfter den över det ömma stället. Han är så mager att revbenen tecknar sig tydligt mot skinnet men där syns ingenting annat. Hon stryker med fingrarna över hans skinn. Huden verkar väldigt varm - är det normalt? Hennes biologikunskaper räcker inte till för att avgöra det. Vad hon kan har hon från böcker, inte från studiet av levande kroppar. Patrik verkar i alla fall inte ett dugg känslig där.

       Hon tar bort sin hand och släpper taget om tröjan, som faller ner likt en ridå - men precis innan hans hud är täckt skymtar hon några mörka fläckar mer åt ryggen till. Vad var det? I en ren reflex nyper hon åter tag i tröjan och lyfter den, men då slår Patrik undan hennes hand och vrider sig åt sidan.

       - Sluta tafsa! ryter han.

       Först blir Jenny snopen, sedan generad. Hon känner sina kinder blossa. Är det vad han tror? Nej, självklart inte - men det är så han försvarar sig. Han kommer inte att tillåta någon ytterligare inspektion och vet mycket väl att hon inte kan göra ett dugg åt det.

       Det syns i hans ansiktsuttryck att den vrede hans röst uttryckte var spelad, men där syns också en segervisshet som nästan är hånfull. Han gottar sig åt att Jenny är maktlös.

       - är du färdig nu? frågar han med ett tonfall fullt av klander och tittar sturskt på henne. Utan att vänta på hennes svar stoppar han ner tröjan innanför byxorna, samlar ihop sina böcker och reser sig ur stolen.

       - Jag tycker att du ska prata med kuratorn, Patrik. Hon kan säkert hjälpa dig, vad det än är. Lova mig det - att du går till kuratorn.

       - Ja, ja, muttrar han och försvinner ut genom dörren.


P å fredagen är han borta igen. Jenny är inte överraskad. Han vill väl slippa hennes granskande blick och hennes tjat ett tag. Hon bestämmer sig för att lämna honom helt i fred nästa lektion, så att hon inte bara gör sig löjlig i hans ögon. Men han dyker inte upp på tisdagen heller. I slutet på lektionen kan hon inte låta bli att fråga en av klasskamraterna, såsom i förbifarten, vad det är med Patrik - men varken den pojken eller hans bänkgranne har någon aning. De verkar knappt ha märkt Patriks frånvaro förrän hon frågat om den.

       Vid lunchen på torsdagen stöter hon ihop med kuratorn och undrar om Patrik har besökt henne. Det har han inte. Jenny är inte ett dugg förvånad.

       Han kommer inte på fredagen heller. Sedan är det sportlov.

       Jenny har stannat i salen hela rasten för att förbereda lektionen. På katedern har hon ställt ett antal uppstoppade fåglar, som måste ha funnits på skolan sedan den byggdes. De sprider en smått kväljande lukt omkring sig. Utanför fönstren skiner solen och något i himlens klarblå färg förebådar våren. Tallens barrbeklädnad är livfullt grön, som om den hade både tvättats och polerats. Jenny funderar på att öppna något av fönstren och vädra ut, men så ringer det och eleverna kommer indroppande.

       De är alltjämt muntra efter lovveckan, har väl inte riktigt hunnit prata av sig allt som hänt dem. Det är nästan så att hon skäms för att behöva dra dem tillbaka till skolböckernas kalla fakta. En av eleverna stänger dörren bakom sig.

       - Har alla kommit? frågar Jenny, nästan lite yrvaket. Hon måste ha glidit bort en bit i dagdrömmeri.

       Hon sneglar hastigt mot Patriks bänk. Den är tom. Ändå är hennes blick där, igen och igen, under hela lektionen. Hon får skärpa sig för att inte bli osammanhängande i sin undervisning - tankarna vill hela tiden fara iväg - och det känns som om stämningen i klassrummet blir alltmer betryckt. Jenny är lika lättad som eleverna när klockan ringer.

       Med raska steg tar hon sig fram genom korridoren, där spralliga elever far runtom varandra, och in på expeditionen. Det är nära att hon kolliderar med studierektorn, som är på väg åt motsatt håll. Jenny frågar om han sett till Patrik, och kan inte befria sin röst från oro. Han stannar upp mitt i ett steg och vänder sig mot henne, det ser ut som slow motion. Han öppnar munnen, lägger huvudet en aning på sned, tittar med förvåning på henne.

       - Men Jenny, har du inte hört?

© Stefan Stenudd 2000