Revolver

Revolver

Självbiografisk novell


S om liten grabb i Hässelby Strand var jag ganska hyfsad på att rita revolvrar. Cowboytypen med lång pipa, räfflad kolv och det karakteristiska rullande magasinet.

Det rök aldrig ur mina revolvrar, faktiskt. Ibland var det folk som höll i dem, på teckningarna, och ibland inte. Då och då satt de i typiska cowboyhölster. Men det rök aldrig ur dem.

       Varför inte?





       Jag tror att det var själva manickerna som fascinerade mig - inte den gruvliga kraft de kunde ge uttryck för. Rullmagasinet, pipan, siktet, den räfflade kolven. Jag föll för revolverns skulpturala, passiva charm.

       Inte nog med att jag ritade dem, i en tecknarstil som förmodligen mer sökte efterlikna seriernas bildkonst än verklighetens alla komplikationer. Jag samlade på dem. Knallpulver, ollon och vattenpistoler. Alla upptänkliga material och designer.

       Min kära mor, som hanterade mig med intentionerna gömda bakom en inte alltför svårläst mask av laissez faire, ljusnade när jag äntligen bytte bort min ymniga, slitna serietidningssamling. Tills hon såg vad jag fått för den:

       En kasse full av pistoler.

       Sedan hände inte så mycket mer av betydelse, förrän jag gick i nian.

Mikrofon


Det var framåt våren, har jag för mig. Skolledningen hade bestämt sig för att vi, den samlade elevkåren, betett oss alldeles oacceptabelt otillbörligt. Bus, sena ankomster, och så vidare.

       Man flockade ihop oss i Kvarnskolans aula. Skolan var alldeles överbelastad, eftersom Järfälla kommun på den tiden var den allra barnrikaste i landet och inga kalkyler kunde motivera en utbyggnad bara för våra kullars skull. Diagrammen visade att det skulle ändra sig inom loppet av några år.

       I aulan blev det sålunda trångt. Det hade vi inte så mycket emot. Inte heller det faktum att alla de myndiga representanterna för lärarkåren ställt upp sig i rad på podiet, och att den ene efter den andre steg fram till mikrofonen för att ge oss några bistra sanningens ord - inte heller det hade vi så värst mycket emot. Det hade ju i alla fall befriat oss från lektionernas välkända lunk, en stund.

       Där var Roman, vaktmästaren med den ökända Romanknacken, som bestod i att drämma en väldig nyckelknippa, medelst den graciösaste bågrörelse, mitt i skallen på elever som inte föll honom i smaken. Norberg, magistern som mätte lika i tre dimensioner och gjorde allt för att dupera sig själv och andra till att tro det var muskler. Bosse Bergman med det onda ögat och allt vad de hette.

       Rektorn hade sin självklara plats som grand finale.

       Men nu förhöll det sig så, att Lars Wennås var tämligen ny på sin post. Bjällerstedt, hans föregångare, hade dragit vidare till den nyöppnade gymnasieskolan - som jag återkommer till - och Wennås hade på något vis frestats att lämna sitt uppdrag som ordförande i kulturnämnden, representerandes folkpartiet, för att bli rektor på denna hårt trängda högstadieskola.

       Och han hade inte riktigt fallit oss i smaken. Låt mig uttrycka det så här:

       Utan mikrofon hade han inte kunnat få ens de på första raden att lystra. Och låt mig uttrycka det såhär:

       Bakom stativet var det riktigt svårt att veta om han verkligen var närvarande.

       Nå, han harklade sig och formade läpparna till den första vokalen.

       Då flög något i Uffe Kamieniecki, tror jag nog att det var, en av mina klasskompisar. Som på fotbollsmatch eller en rockkonsert började han ropa en rytmisk fras:

       "We want Bjällerstedt! We want Bjällerstedt!"

       På ett ögonblick hade hela horden av elever i aulan fångat upp frasen, och trots mikrofonen skulle det inte ha gått att urskilja Wennås sentenser, om någon försökt. Ingen försökte.

       "We want Bjällerstedt!"

       Snubblande nära tårar föll han tillbaka några steg från mikrofonen. Palmgren - han med ständiga solglasögon och grälla slipsar - tog rektorns plats, men inte ens hans spända strupe och blossande kinder räckte till.

       Snart hötte och morrade de alla, herrarna på podiet - till ingen nytta. Vår kör hade funnit den monotonins styrka, som folk tio år senare reste ända till Puna i Indien för att erfara. Man fick snart, men inte snart nog för att undvika smaken av nederlag, öppna portarna och släppa ut oss i den solstrålande friheten.

       Det borde ha varit slutet på en film.

Högtalare


Men det tog inte slut där. Bara tre år senare kom nästa evenemang. Jag hade knappt hunnit hämta mig från det där uttåget ur Kvarnskolan, innan ödets vingslag fläktade i Jakobsbergsskolans ännu noblare aula - med Carlssonhögtalare på sidorna och en scen som var så mycket högre och djupare.

       Bjällerstedt hade inte blivit rektor på gymnasieskolan, endast studierektor, än så länge. Han hade absolut intet att skaffa med den Vietnamvecka som hållits på många sätt i skolan och utmynnade i paneldebatt i aulan, med representanter från alla läger. DFFG och Demokratisk Allians och amerikavännerna, vad de nu kallade sig, och några till.

       Det var en lustig tillställning.

       Meningarna var delade och blixtar korsade aulan, från höger till vänster och vänster till höger. Gudmunder Bragasson, en skojfrisk, ärkereaktionär elev, reste sig vid ett tillfälle upp och tog till orda, i andan av att representera en djupt kränkt silent majority. Han sköt in sig på FNL-gruppernas representanter.

       Men nu var det så att Gudmunder var blind och därför inte förstod bättre än att rikta sina ord och hötta med näven rakt emot meningsmotståndarnas hörbara källa - det vill säga högtalaren på scenens högra kant.

       Så där satt hela panelen och rodnade, alldeles glömsk om vad Gudmunder egentligen hade att säga - och trots att de anklagade debattörerna knappast skulle ha haft några svårigheter med att bemöta hans kritik, kunde de inte förmå sig till det.

       Nå, så mycket gehör hade de ändå inte fått vid den tidpunkten. Publiken, som till allra största del bestod av prydligt klädda gymnasieelever från Barkarby villaområde, med framtidsutsikter och en djupt rotad känsla av större gemenskap med Wall Street än platser de inte ens skulle vilja göra sig besväret att uttala korrekt - dessa bildade snart en städad men markant hejarklack åt högerfolket på scenen.

       Vad som skärskådades av panelen betydde ingenting. De mörka kostymernas vattenkammade gossar tog varje publik poäng.

       Men förändringens vind kom, i form av Tony, eller vad han nu hette - en av skolans radikaler, som tog ett vigt skutt upp på scenen, knep en mikrofon och satte sig på huk, alldeles vid scenkanten.

       Nu förhöll det sig så att Tonys radikalitet inte på minsta sätt övertrumfade hans yttre behag. En lagom atletisk, solbränd kropp, tjockt svart hår, markerad haka, rak näsa och allt det där. Skjortan var uppknäppt långt ner till solar plexus och blottade en lagom bevuxen bröstkorg. Låt mig uttrycka det så här:

       Ingen människa kunde gissa att Tony var aktiv socialist.

       Han höll nu mikrofonen i ett grepp som kunde få tankar att vandra, lutade sig riktigt nära parketten, spände de mörka ögonen i hela församlingen och särade sina läppar.

       Rösten var djup, förstås, och inlindad i ett naturligt vibrato. Han sa förvisso saker, det måste erkännas - saker om lidande kvinnor och barn, om blod och tårar, där på risfälten. Om människor som i sin bondska oskuld inget högre önskade än att, som deras förfäder och förfäders förfäder, få bruka sin jord och andas lantluft fri från föroreningar. Och så vidare.

       Och blicken borrade sig innanför varje panna, rösten trängde igenom kläder och hud. Där satt de välartade flickorna från Barkarby och tog in precis den varelse de skulle ha velat spara sig för, och där satt de välartade pojkarna från Barkarby och tog in den varelse de skulle ha velat växa upp till.

       Tonys anförande varade inte många minuter. Det avslutades med ett vigt skutt ner från scenen och några raska kliv tillbaka till hans plats, någonstans i salongens periferi. Sortin ackompagnerades naturligtvis av väldiga ovationer.

       Därefter var stämningen en alldeles annan i aulan. Närhelst en av de propra amerikavännerna på scenen försökte göra sin nyss högaktade inställning rättvisa, möttes de bara av buanden och råa skratt. Den andra sidan av panelen kunde inte tro sina ögon och öron, när de hyllades för varje sitt ord, innerligt och unisont.

       Och kanske, kanske, var jublet som nu mötte dem en smula livskraftigare, en liten aning hjärtligare, än det som nyss vederfarits deras motståndare.

Vesper


I början på januari detta år, var det så dags igen. Klang och jubel. Jag hade hamnat på en konsert med Mikis Theodorakis i Storkyrkan. Det skulle vara en mässa för fred och frihet. Krister Stendahl, biskopen, och vår kulturminister skulle hålla tal. Även statsministern och hans livvakter var närvarande.

       Fader Stendahl äntrade scenen, bister som en pelare, blickade ut över församlingen med ögon fyllda av helt andra insinuationer än Tonys för länge sedan. Han talade om värdighet. Värdighet, upprepade han med genomträngande stämma. Däri låg hela lösningen, slog han fast. Värdighet.

       Rösten var tjock som av en många rätters måltid och åldrigt vin. Kyrkan glittrade och glänste. Krister Stendahl talade till auditoriet med säkerheten hos en som är övertygad om att vara sanningen mycket närmare än vi vanliga dödliga. Magister Stendahl.

       Värdighet. Intill övertydlighet illustrerade hans egen gestalt all den betydelse han tillmätte ordet. Låt mig uttrycka det såhär:

       Jag begriper inte varför inte kyrkan störtade samman över honom.

       Nå, kanske för oss andras skull. Han bör i så fall passa sig för att öva sina tal i all ensamhet i sådana byggnader.

       Jag har då och då undrat hur prästerskap i alla tider kunde agera i så iögonfallande konflikt med de skrivna orden i deras rättesnöre. Var det verkligen möjligt att hämtas sin auktoritet ur en text, som på praktiskt taget varje punkt stod stick i stäv med deras eget handlande?

       Nu är det uppenbarat för mig. Präster har med detta tydligen inget som helst problem.

Revolver


Ja, den gode Wennås stannade inte länge på Kvarnskolan och inte heller i sitt parti. Förra sommaren stötte jag ihop med hans tonårige son, på ett underligt sommarläger för bara pojkar. Pappa hade blivit socialdemokrat och någon slags administratör i Södertälje.

       Sonens blonda hårsvall och uppskattning av livets inkonstruktiva sysselsättningar fick mig att undra hur långt äpplen egentligen förmår falla från sina päronträd.

       Uffe Kamieniecki vandrar som en Ahasverus omkring på Stockholms gator, Tony med bringan och honungsrösten har försvunnit in i anonymiteten, Bjällerstedt blev snart rektor och Vietnam är inte längre vårt. Krister Stendahl står där han står.

       Revolver.

       Härom dagen fick jag så tillfälle att pröva handlaget igen, när en vän behövde assistans på sin oljemålning. Tavlan föreställde en vardagsrumsmiljö och över soffan hängde en liten tavla med min gamla revolver på.

       Jag kände mycket väl igen den. Pekande åt vänster, precis som min barndoms verk alltid gjorde - och ingen rök ur pipan.

       Men hon hade ritat kolven felvänd, vilket jag inte kunde låta bli att påpeka. Med den generösaste av gester räckte hon mig penseln och bad mig rätta till det. Vilken fröjd!

       Cirkeln är sluten. Jag märkte att min förmåga sitter i.

© Stefan Stenudd 1987