Söndagsskola

Gud enligt Doré

Självbiografisk novell


J ag gick i söndagsskola en enda gång, sedan blev jag relegerad. En sådan där rar gumma som i Elsa Beskows böcker flyttade runt små figurer på en filttavla och berättade den underbara historien om barnet från himlen. Där fanns får och herdar, en stjärna med gula strålar som pekade mot krubban i stallet och tre vise män med ståtliga gåvor. Ett märkligt barn, i sanning. Den utvalda. Jag sög i mig, och filttavlan med de färglagda figurerna blev cinemascope i mina ögon.

       När min mor efteråt kom och hämtade mig, hejdade den rara gamla gumman henne.

       - Jag vet inte, sa gumman med sitt milda tonfall och osvikliga leende, om lille Stefan verkligen passar här.




       - Varför inte?

       - Han frågar så mycket.

       Det blev inga fler lektioner i söndagsskolan för mig, så det är lätt att förstå hur skev min världsbild kom att bli. Jag fick uppleva det utvalda barnets strålande entré på jorden, men missade den svidande nesliga sortin.

       Det dröjde flera år innan resten av historien blev riktigt klar för mig, då var skadan redan skedd. Jag hade fyllt mitt huvud så pass med den sköna öppningsscenen att det sorgliga slutet inte fick plats. Förmodligen har det lett till att jag inte riktigt tror att vi människor någonsin dör.

       I alla fall inte jag.

T änk om det är en gigantisk bluff? Tänk om de sätter rynkiga masker på de gamla, kröker deras ryggar - kanske med hårt spända hängslen dolda under klädesplaggen, och sedan en mörk natt smusslar iväg dem till ett annat land, bortom berg och dalar, för att de ska fortsätta sina liv i all oändlighet, skrockande åt oss som blir kvar och snyftar inför den tomma kistan. Det skulle inte förvåna mig.

       Vad vore vitsen med ett så omständligt bedrägeri? Det är uppenbart - genom att övertyga oss om livets ändlighet är det lätt att sedan påföra ytterligare begränsning efter begränsning på det. Om livet tar slut, så är det inte bara i den avlägsna framtiden, utan lika mycket i varje stund och varje tänkbar riktning. Uppfostran handlar nog inte om något annat än att sätta gränser för livet, och sedan sakta krympa dem. Att tygla livet.

       Psykologerna, de mest inpiskade av alla i detta värv, berättar att barn kan lida av omnipotenskänslor. Sådana känslor säger till barnet att det mäktar precis allt det vill, att ingenting är omöjligt. Men, lägger psykologerna till, det går över - i regel samtidigt med att puberteten gör entré.

P uberteten är en briljant fälla. Verkligt stora försakelser är människor beredda att göra blott om de därmed kan vinna något de åtrår. Se där pubertetens onda spiral. Ju mer man åtrår, desto mer försakar man. Och det är en hel del. För att få chansen att gnugga sina kroppar mot varandra är människor fullt beredda att sälja sina själar, till och med att helt avskaffa dem.

       Har vi tur så vinner vi hela världen, men det innebär inte att förloraren har själen i behåll. Alla förlorar sina insatser. Tillvaron är mestadels som en postorderkatalog - även om man har råd att betala för varan så är den aldrig lika tjusig som på färgbilden och aldrig lika förträfflig som i beskrivningen. Och har man inte råd, då sitter man lik förbannat där och stirrar på katalogsidorna.

       Egentligen är det nog precis vad vi mestadels använder vår underbara fantasi till: att bläddra i katalogen och längta. Det gäller även dem av oss som haft möjlighet att förvärva majoriteten av artiklarna.

       Dörren till det där andra, större än postorderkatalogen, är faktiskt inte tillbommad. Den står på glänt, gångjärnen är oljade. Allt jag behöver göra är att sätta ena foten framför den andra och slinka in - in i en värld där gränserna suddats ut.

P Å Granbo koloni, när jag var elva år, började jag leka med hypnos. Jag hade läst någon bok med ett grovt tecknat, stirrande öga på framsidan. Med en lånad medaljong dinglande i sin silverkedja försatte jag en tvivlande ledare i djup sömn och visste inte hur jag skulle fortsätta. Vi pojkar stack iväg och badade, ledaren sov till kvällen.

       Nå, jag prövade mig snart vidare. Så småningom gillade jag att flytta folk i tiden - till sin tidiga barndom, till tidpunkter långt före deras födelsedatum. Det gick så lätt.

       En kompis suggererade jag att gå tillbaka i tiden till år noll. Jag menade vår kristna tideräkning, men hur han uppfattade det är jag osäker på. Han förklarade att han befann sig på ett rymdskepp i färd från den egna planeten, som blivit obeboelig, till vår jord. Hans folk slog sig ner på ett berg och höll vaksam uppsikt över de primitiva, aggressiva människor som härjade omkring nedanför.

       - Men kan ni inte försvara er? frågade jag.

       - Vi tror inte på sådant, förklarade min kompis ur sin djupa hypnos. Där han låg utsträckt, alldeles värnlös på sängen, blev svaret en skön pacifistisk manifestation.

       - Vad gör ni då, om ni stöter ihop med dem? Springer er väg?

       - Ja.

       - Då vill det till att ni kan springa fort.

       - Det kan vi.

E n tid därefter slog det mig att jag borde pröva det andra hållet - gå framåt i tiden. Jag väntade mig en kraftig reaktion, antingen av kompakt tystnad eller av den sorts kramper och spasmer som dyker upp när den hypnotiserade inte längre vill eller kan följa med. Men det gick precis lika lätt och självklart som suggestionerna till förfluten tid. Min försöksperson flyttades lika smidigt veckor som år och årtionden fram - tills det vid ett visst årtal blev mörkt. Det vägrade jag att utforska.

       Vi var några stycken som satt med i seansen och eftersom vi visste hur regelbundet vårt offer spelade på stryktipset, föll det oss in att göra en frest. Jag flyttade honom en vecka fram och frågade hur många rätt han fått på tipset.

       - Åtta, svarade han.

       - Och hur löd rätt rad?

       Vi antecknade, fnissande av förtjusning. Han fick inte veta vad vi lurat ur honom men vi skyndade oss att var och en lämna in den uppgivna rätta raden. När veckan gått visade det sig att vårt offer fick just åtta rätt - vi andra fick noll. Noll rätt och en läxa.

       Det finns många metoder att kika bakom ödets draperi, och jag har funnit att de alla har ett gemensamt - de ställer inte upp på vad som helst. Att länkarna till det fördolda inte vill avslöja rätt tipsrad är en överkomlig brist i jämförelse med en skarpare dragen gräns: de vägrar att ge svar på just de frågor som i djupet av våra sinnen är de viktigaste. Frågor om livets mening, om vad för verklighet som råder utanför den vi varseblir. De vägrar också att låta sig bevisas - eller förkastas.

N är jag prövade att till anden i glaset ställa de riktigt angelägna frågorna, blev jag knäppt på näsan - kanske även skrattad åt.

       - Varför finns jag till? viskade jag ljudlöst in i glaset, ställde ner det på alfabetsbrädet och lutade mig tillbaka när mina kamrater lade varsitt finger på det.

       Glaset gled stadigt iväg till bokstav efter bokstav och sedan tillbaka till utgångsläget. MOR, hade det stavat. Så rätt så, i synnerhet i mitt fall. Min mor har berättat hur målmedvetet hon gick in för att få ett barn. Men det var ju inte precis vad jag fiskat efter. Senare försökte jag med en annan vinkling:

       - Vem är jag?

       Glaset gled till bokstaven S, och jag tänkte - jaha, det blir väl STEFAN, och det har jag ju mycket glädje av. Men glasets vandring fortsatte i stället över A,T,A,N.

       Det är helt enkelt så: alla de frågor som är väsentliga för mig måste jag själv finna svaren på. Jag får medge - det är fair play. Kruxet påminner om drogernas. Under det jollriga sextiotalet hyllades vissa droger som vägar till insikt och uppenbarelse. Några av dem bjuder förvisso på en hel del, men inget som man kan ta med sig tillbaka till den nyktra verkligheten. Insikten tynar bort med ruset. Och vad är då vitsen?

       Nej, det går inte att komma runt - man måste göra jobbet själv, helt själv. Kanske beror det blott på att det är där hela hemligheten gömmer sig.

N är slumpen introducerade mig för astrologin var jag först tveksam till en stjärnhimmel som ordnar sig i små kodade meddelanden till människor om hur de ska bli och vad de ska råka ut för. Man kunde tänka sig mer lyriska funktioner för stjärnorna - att tindra, till exempel, möjligen också att peka ut märkliga barns födelseplatser.

       Hur det än ligger till med astrologin så är det förvisso inte stjärnorna som gör jobbet, utan de människor som vänder sina blickar mot dem. Det komplicerade, uråldriga systemet av förutsägelser genom studium av himlakropparnas rörelser är inte enhetligare än att det beror av tolkarens subjektiva förståelse. Det skiljer förstås från astrolog till astrolog, så man kan fråga sig varifrån de som lyckas bäst egentligen hämtar sina aningar.

       När det sent omsider nådde en god vän i USA att jag pysslade med astrologin, ville han förstås ha horoskop på sig och sin familj. Jag räknade ut dem och satte mig att skriva ner mina tolkningar på maskin, den ena direkt efter den andra, och skickade iväg bunten. Efter några veckor kom vännens muntra svar. De hade alla haft roligt åt sina horoskop. Det var bara en av hans unga tvillingsöner som klagat på att brodern fått förutsägelser långt in i framtiden men han själv endast till tonåren.

       Jag hade inte ens lagt märke till det när jag i rask takt skrivit ner mina tolkningar. Inte heller kom jag ihåg att jag kanske ett år tidigare lagt en stilla tarot över fadern och fått upp kortet för döden på den position som skulle beskriva hans närmaste framtid. Man tenderar att glömma sådant.

       Det dröjde ytterligare ett år innan vännen ringde från Amerika - det var faktiskt klockan sex på vår nationaldag - och meddelade att ena tvillingen dött i en bilolycka. Brodern hade suttit bredvid honom men klarat sig utan en skråma. Det dröjde flera år innan jag kunde erkänna för mig själv dels att jag förstått vilken av bröderna det måste ha varit som förolyckades, dels att jag på något sätt länge vetat att det skulle ske. Jag skyllde på tarot och på horoskopet, men de var inte först med aningen.

J ag har en del egenartade teorier om hur tillvaron fungerar, och vet inte riktigt var jag fått dem ifrån. En av dem säger ungefär att varje människa har liksom ett konto till sitt förfogande. Låt oss säga att kapitalet är lycka, och det är inte obegränsat. Man får se upp med hur man spenderar det. Somliga tycks redan i barndomen strö sin lycka för vinden och ha det precis så underbart som i julmatinéer. Allt går dem rätt i händerna. Det kan hända att deras kapital är slut redan i puberteten, varefter de får det betydligt mindre muntert.

       Den omkomna tvillingen gav sannerligen intryck av att höra till slösarna. Det glittrade om hans barndom, alla tyckte om honom och allt gick honom så väl. Brodern, däremot, hade fått kämpa ända sedan födelsen, och blev illa mött av de flesta barnen - trots sin populäre bror.

       Det syntes så tydligt, jag hörde varningssignaler ljuda och hade till och med enfalden att försiktigtvis varna den lyckosamme brodern, när han bara var i tioårsåldern. Han kunde naturligtvis inte förstå, och även om så inte varit fallet - vad hade han kunnat göra åt det?

       Den svidande sortin ur livet var jag alltså ändå inte blind för, fast jag velat det. Bland allt annat väckte den en fråga i mig: mycket är möjligt, men önskar jag det verkligen? Vill vi veta? Det är så mycket lättare att bara ana och därmed kunna förkasta. Visst förmår vi allihop mycket mer än vår sofistikerade vetenskap har funnit belägg för, men det betyder inte att vi helt och fullt önskar det.

E n god vän till mig fnyser åt det övernaturliga - inte så att han tvivlar på dess existens, utan för att termen är missvisande. Om det övernaturliga finns, menar han, så är det ju precis lika naturligt som allt annat. Nog är det så. Det är dock möjligt att vi gjort en åtskillnad för att vi vill hålla vissa delar av verkligheten en bit ifrån oss. De kan vara krävande.

       Det går ändå inte att acceptera. Vi kan inte leka blindbock genom hela livet av rädsla för att få svindel om vi skådar rätt ut i verkligheten. I det ögonblick vi sätter gränser kommer vi att kvävas innanför dem. Om vi bestämmer oss för vad som går och inte går att förnimma, förlorar snart alla våra sinnen sin skärpa. Det är vårt jobb att ställa frågorna, och försöka finna modet att ta svaren till oss. Även om det inte vore vårt jobb skulle vi i längden inte kunna avstå. Till det är vi alldeles för klåfingriga.

© Stefan Stenudd 1991