Tröst

Roman online


I ngen av dem anade det, men jag såg dem tydligt och hörde allt de sa. Där kom de till mig, en efter en av mina allra närmaste, och jag såg hur de sträckte ut sina själar mot mig, begrundade den del av vår historia som vi hade gemensam och undrade vad den egentligen kunde innebära – men jag förmådde inte komma dem tillmötes. Med var och en av dem kunde det ha blivit den stora försoningen, om jag inte legat där som ett kolli, till synes inte mer än ett kadaver vars hjärta av någon outgrundlig anledning fortsatte att slå – en tid.





       I barndomen skulle jag säkert ha varit gränslöst förtjust över en sådan hemlig insyn i deras omaskerade förhållande till mig, att iaktta dem genom ett dolt titthål, inte olikt Tom Sawyers belägenhet när han osedd kunde iakttaga sin egen begravning, men som det nu var plågade detta mig mer än något annat i livet.

       Det hände att jag förbannade mitt hjärtas envisa bankande. Jag förnam också mina hjärtslag med överraskande tydlighet och ändå distanserat, som om de kom ur en högtalare framför mig. Andra ting omkring mig, som sängen jag låg i, de blekt pastellfärgade väggarna och takets elaka lysrörsljus, var jag bara vagt medveten om. Men hjärtslagen trängde sig på och retade bitvis gallfeber på mig. Envisa hjärta! Jag kunde med aldrig förr uppnådd tydlighet känna hur självständigt mitt hjärta arbetade, oberoende av och fullständigt likgiltigt för min vilja. Det hade varit så bekvämt om hjärtat helt enkelt stannat på mitt kommando, som en klocka när man drar ut dess lilla pigg för att ställa den och visarna inte mera rör sig.

       Jag vet att jag yrar. Hjärtats självständiga, orubbliga marsch är en försäkran mot det vankelmodiga medvetandets vilja – inte ska hela djuret stryka med bara för att medvetandet, den mest undflyende och opåtagliga av människokroppens beståndsdelar, hamnat i dystert sinnelag. Och ändå är det ett överdrivet försiktighetsmått – om medvetandet hade kunnat stänga av hjärtat med en lika enkel manöver som med klockan vågar jag lova: det hade aldrig blivit gjort. Det kände jag tydligare än något annat, där jag låg och var kolli i min sjukhusbrits. Inte vill man någonsin verkligen dö! Visst hyser man då och då en dödslängtan i sitt sinne, men den är föga mer än koketteri – en flirt med en främmande, hemlighetsfull gatflicka. Inte vill man hamna i säng med henne. Tänk, vilka sjukdomar man kan dra på sig.

       I alla fall ville inte jag. Andra lär både vilja och genomföra det. Jag vet inte. De kanske bara halkar, eller luras till det genom själva ödets retsamma spratt. Från mitt perspektiv där på dödsbädden kunde jag inte föreställa mig hur någon människa vore kapabel att helhjärtat önska livet ur sig själv. Nej, det går till på annat sätt. Så länge hjärtat slår är livet icke förhandlingsbart, och döden – vad vi än stundtals inbillar oss eller känner – lika otänkbar att famna som ett brinnande vedträ.

       Jag blev inte heller famnad, där jag låg och dog på sjukhuset. Mitt livs älsklingar, de kunde lägga sina handflator på de kroppsdelar som skyldes av mitt täcke, eller lätt och hastigt på min panna eller mitt hår, en och annan tordes kyssa mig – alltid på kind eller panna, aldrig på munnen. Det är en fasa hos oss människor, vi törs inte vara säkra på att döden inte smittar.

       Därför törstade mina läppar efter andras. Jag är säker på att det hade blivit en orgiastisk upplevelse för mig – kanske för oss båda – om någon enda av mina besökare vågat kyssa mig på munnen. Vilken kyss det hade varit! In i döden. Jag måste erkänna att eftersom jag inte fick någon riktig kyss på min dödsbädd, kändes det som om jag aldrig i mitt liv blivit kysst. Aldrig som Romeo av sin Julia, när hon på så vis försöker suga ut det gift som tagit hans liv, aldrig heller som Törnrosa, så att hon vaknar efter hundra års sömn, aldrig ens som Jesus av sin Judas.

       Jo, kanske ändå att jag blivit kysst som Jesus av sin Judas. Hå hå, ja ja... Är varje kyss på sätt och vis en judaskyss? Jag måste erkänna att jag själv i livet hann utdela några sådana. Antingen sprang de ur en önskan att förskottsbetala en svårtrugad kärlekspartner för att jag skulle beredas tillträde till områden som annars vore stängda för mig, eller så var de besvärjelser som skulle vagga in mig själv i den trygga föreställningen av att för stunden ha någon att älska. Vad för kyssar var de, i ärlighets namn?

       De kyssar jag utdelat genom åren, som verkligen sprungit ur just en önskan att utdela dem, är förvisso lätträknade. De är också underbara i mitt minne. Och den allra underbaraste kyssen är den jag i ett svagt ögonblick gav min son – och sedan hade kallsvettig ångest för, ända till min dödsbädd. Stackars dumma människa, jag, som trodde att den gjorde skada!

*


Nej, min son var inte en av dem som kysste mig. Han tordes inte. Nå, han var i mitten på tjugoåren och jag mindes själv mycket väl vad det innebar. Fast det var den tid då jag odlade de allra högsta och mest optimistiska tankar om mig själv – eller kanske just därför – är tjugoåren det decennium av mitt liv som jag såhär i efterhand, i backspegeln, tycker minst om. Säkert är jag orättvis, jag hade ju trots allt under de åren en hel del strålande och lovvärda perspektiv, men nu förhåller det sig så. Vore jag tillräckligt bitter, och det ska erkännas att jag har haft sådana ögonblick, skulle jag säga att det var under den perioden som allt gick snett. Enkelt uttryckt: man rusar på i blind förtjusning över sina företräden och förtränger i samma grad sina brister, sina sprickor och skavanker. Ärligt talat, jag var så duktig på att fabulera att jag – inför mig själv såväl som andra – kunde skildra också mina brister som gudagåvor.

       Vad jag skymtat av min son har han, Gud ske lov, inte samma förmåga. Nej, han verkar snarare använda sin fantasi i direkt motsatt riktning: han framställer även sina goda sidor som svagheter. Och jag är rädd för att det är jag som bär viss skuld i det – inte med min kyss förstås, utan genom min hejdlösa förgyllning av min egen person. Tänk, han föddes ju när jag var tjugofem, det vill säga just den ålder han nått vid min dödsbädd. Jag betedde mig som varje ung förälder. I panik inför det oöverskådliga ansvaret försökte jag uppfostra honom med stursk konsekvens, vilket är den allra värsta metoden. Det var inte precis en fostran i vad som förr kallades Herrans tukt och förmaning, men med en rät linje, utan kompromisser, som om jordelivet vore klart som korvspad. Så det är klart att all oreda han kände under sin uppväxt, den stackars gossen, skyllde han på egna tillkortakommanden. Strängt taget var det bara med min kyss som jag gav honom någon annan signal och gjorde det möjligt för honom att se sin far våndas i samma emotionella björnsax som han själv satt fast i.

       Ja, på sätt och vis var kyssen – det enda som jag aldrig upphörde att förebrå mig – min största eller rentav enda uppfostrargärning. Där tog hans pappa av sig superhjältekostymen och blev människa.

*


Första gången min son kom till min dödsbädd var tillsammans med sin mor. Han gömde sig bakom henne och ville hela tiden fly. Trots att hans mor visade mig de innerligaste känslor blev det mer och mer så att hans obehag överröstade allt. Ingenting gör en person så påträngande som när han försöker vara osynlig. Han tog små, små andetag och svalde med så hårt snörd strupe att det flera gånger var nära att tvinga honom till hosta. Han höll händerna djupt nedtryckta i fickorna, så att han kunde krama sitt kön från båda håll, bet ihop tills det knakade i käkarna och hukade sig bakom sin mamma så att han bara behövde se enstaka skymtar av mig, när hon vred kroppen åt vänster eller höger i någon betydelselös gest.

       Vid den tiden kunde jag ännu inte läsa tankar mer än knapphändigt, men det mesta var uppenbart. Han var så rar, han ville inte vara vittne till min hjälplöshet, mitt gradvisa utslocknande... superhjältens fall. Hans mor fortsatte att pladdra obetydligheter, ömsom riktade mot mig och ömsom mot honom. Hon arrangerade omsorgsfullt blombuketten i den vas hon för säkerhets skull hade tagit med sig hemifrån, drog ner persiennerna eftersom det starka solljuset sken rakt på mitt ansikte, och allt sådant. Min son hukade bakom henne. Efter en kvart av denna tragikomiska balett mellan de två och – som en symbolisk rekvisita på scenens mitt – min slappa kropp i sjukhussängen, tog hon ett muntert farväl av mig och tågade ut.

       Min son hade varit så på spänn att hans mor inte ens hunnit vända på klacken, fast det kom plötsligt, innan han slank ut genom dörren utan att se sig om.

       Det syntes inte alls på det lama kolli som var jag, men jag grät och förtvivlade i tron att detta var mitt sista möte med min son. Jag fortsatte alltså att underskatta honom.

*


Nästa gång kom han ensam. Han hade både rakat sig och klippt håret, något som han annars var ganska sporadisk med, men hade också tagit på sig den svarta skinnjacka han visste att jag betraktade som rätt löjlig. Redan där fanns de dubbla signalerna om både ett högaktningsfullt avsked och ett uppror. Jag tyckte att jag förstod honom fullständigt och höll med honom. Om inte skinnjackan varit där, utan bara den slätrakade hakan och den välansade frisyren, då hade det känts som om han enbart kommit dit till hälften – den representativa halvan, ungefär som när man bockar sig för en överordnad. Visserligen var skinnjackan ett slags manbarhetssymbol som jag tyckte passade ännu sämre på honom än på vem som helst annan, men jag var honom tacksam för att han gjorde entré också med den sidan av sig själv.

       Annars gjorde han sin entré så försynt så – inte alls, måste jag med viss självgodhet konstatera, på ett sätt som skulle ha passat ihop med skinnjackan. Han betedde sig under hela visiten mer som håret och hakan än som jackan. Dörren öppnades sakta, han gled ljudlöst in och slöt den försiktigt bakom sig, med ryggen mot mig, som en inbrottstjuv när han vill försäkra sig om att ingen följt efter honom. Bara så sakteliga letade sig hans blick över rummet – golvet, väggarna, fönstret, sängbordet med blombuketterna – innan den landade på mig, kollit.

       I flera minuter stod han stilla, andades återhållet, nafsade omedvetet på underläppen och betraktade mig. Kinderna rodnade en smula och blicken var nästan skamsen, som hos en pojke vid ett kvisthål till damernas omklädningsrum på badplatsen – men också djupt undrande, som spelarens vid schackbrädet. Jag tror att jag kunde förstå också denna kluvenhet: han undrade vad han egentligen gjorde där, vad han var ute efter, samtidigt som han tyckte att han självklart borde veta det.

       Ja, vi drabbas alla ideligen av det. Vi slås av det ena och andra i livet, oförberedda och aningslösa, men vi tror varje gång att vi borde vara hemtama med det, att alla andra människor vet precis vad som krävs. Vi får för oss att det är en fråga om grundläggande instinkter som bara just vi, arma missbildade exemplar av människosläktet, saknar. Det är en sorg att alla stora slag i tillvaron måste utkämpas mot så dåliga odds. Vi lär våra nya generationer att sky elden och hålla tassarna borta från kokplattan, men inte mycket mer.

       Äntligen lossnade han ur sin trans och steg fram till sängkanten. För vart och ett av de korta stegen som förde honom till mig dunkade mitt hjärta allt högre. Visst var det en varningssignal, en spydighet, som om det sa till mig: du ville att jag skulle sluta slå, du beklagade min envishet – men se, nu bönar du om en fortsättning. Onekligen ett retsamt hjärta, men vad skulle jag göra – blöda av tacksamhet för varje slag?

       Han var förstås inte framfusig nog att sätta sig på sängkanten. Säkert oroade han sig dessutom för att i så fall rubba någon känslig balans och råka bli min död. Där stod han, tryckte knäna mot den hårda sängkanten och böjde rygg, lutade sig fram tills jag undrade om han skulle tappa balansen och falla ovanpå mig. Det skulle jag ha gillat, även om det förmodligen hade blivit min död. När hans ansikte befann sig några decimeter från mitt, hejdade han sig och särade på läpparna. Orden kom svagt, liksom ovant, som när en eremit talar för första gången på åratal.

       "Hör du mig?"

       Jag kunde inte få min kropp att ge honom den minimalaste signal. Inte en nickning, inte en krökning på ögonbryn eller mungipor, inte minsta fingerrörelse, ingenting. Det gjorde mig på ett och samma ögonblick först desperat och sedan förtvivlad. Vildsint desperat och bottenlöst förtvivlad.

       Samtidigt med detta plötsliga cymbalslag av kraftiga känslor i mig, blev min son alldeles tagen. Han ryckte till där han stod lutad över mig, ena handen föll ner på min bädd för att ta stöd. Genast därefter backade han från sängen, åter för att inte råka skada mig på något aningslöst vis. För mig var det uppenbart att han smittats av mina känslor, att de slagit honom lika hårt som de slog mig. Själv kunde han förstås inte tro annat än att han överfarits av medlidande vid anblicken av mitt ansikte på så nära håll, och av den lika sympatiska som meningslösa skammen över att bevittna mitt förtvinande.

       Det var på ett hår när att han fortsatte backa rakt ut ur mitt sjukrum för att genast fly sin väg. Kanske var det samma känslornas kontakt mellan oss, som höll honom kvar. Gradvis under de följande minuterna gick det upp för mig vad mina smittande känslor måste innebära. Först drog jag inte alls någon slutsats av att min son ögonblickligen drabbats av vad jag kände djupt i mitt inre, så självklart hade det varit för mig när det hände. Efteråt, dock, fick jag verkligen något att fundera över. Men det fick vänta. Så snart min son tog till orda på nytt trängdes alla andra tankar undan.

       "Pappa", sa han med lika bräcklig röst som nyss, men med något mer volym, "de säger att du håller på att dö."

       Han iakttog mig spänt under flera minuter, som för att ge mig en chans att rycka mig upp ur sängen och sturskt säga emot honom. Det märktes att mycket tryckte på innanför hans bröst, att många ord behövde bli sagda. Om jag bara kom till min sans nu skulle allt genast bli inaktuellt. Vi önskade väl båda att så skulle ske, men i mitt fall – och jag var ju den som visste bäst – var önskan inte ren, inte utan ambivalens. Trots allt fick jag ju se min son i ett nytt ljus, ett varmt och klart strålande, som kom inifrån honom.

       "Jag vet inte vad det betyder", återtog han efter sin långa paus. "Inte alls. Eller vad jag ska göra åt det. Jag vet bara inte."

       Han tog åter paus. Monologen var lika långdraget prövande som när man om vintern kämpar med en bil som inte vill starta. Mellan varven måste startmotorn vila och batteriet hämta sig – kanske drar motorn igång vid nästa försök.

       "De säger förstås att det finns en chans att du ska tillfriskna, även om den är liten. Det finns alltid en chans, säger de, och då vet man ju egentligen att det är kört... Man borde få raka besked, eller hur? Man kan ju inte slösa bort den här tiden på att bara gå och hoppas." Paus igen, men den här gången betydligt kortare. Jag fick intrycket att han bara frågade sig hur galet det kändes att stå och prata högt till ett onåbart kolli. "Jag var inte alls med på att det skulle kunna hända redan nu. Så här tidigt och så här fort. Jag trodde absolut att det var massor av tid kvar. Och just nu, när jag håller på att bli riktigt nyfiken på dig! Eller kanske är det i själva verket på mig själv, på vad jag egentligen har fått från dig, det måste det nog vara... Hur ska jag kunna få reda på det nu?"

       Det lät onekligen som en anklagelse, jag märkte också att han själv insåg det och rodnade en smula igen. Men när han såg min livlösa kropp slappnade han av. Om han finge reda på att jag i själva verket uppfattade honom till och med tydligare än i friskt, vaket tillstånd, då hade han väl kastat sig ut genom fönstret – fast det inte fanns någon anledning. Jag hade ju märkt att han inte avsett något klander med sina ord, i alla fall inte direkt.

       "Mamma säger en massa vackra saker, vackra och motsägelsefulla. Det är svårt att få stopp på henne. Först tjatar hon om att vi inte ska gå och tro det värsta, det är ju inte över än, allt kan hända, och så vidare. Sedan säger hon plötsligt, med mera eftertänksamt tonfall, att vi i alla fall kommer att hålla dig vid liv i våra minnen... Vad gör det för nytta? Det räcker inte. Jag vill lära känna dig nu när jag är vuxen. Visst måste det vara en helt annan sak än att minnas hur jag såg dig under min uppväxt?"

       Han hade satt sig ner i besöksstolen vid fönsterväggen och efterhand vågat skjuta den närmare sängen. Fortfarande stod nattduksbordet mellan oss, och han började pilla på blombuketten i vasen. Faktiskt höll han på att riva av ett efter ett av de små bladen på en av rosenstjälkarna. Han lade inte märke till det själv, annars hade han säkert skämts också för det. Jag visste dessutom, med oförklarlig säkerhet, att han skulle sticka sig på en av taggarna.

       Kanske var det vad han omedvetet ville. Inför sin döende far ville han, ängeln, också dö en smula – i alla fall blöda.

       "Jag tror att du aldrig förstod hur rädd jag var för dig ibland."

       Han hade alldeles rätt, det var en nyhet för mig.

       "Jo, du ville alltid vara den goda fadern, den förnuftiga och sansade, som aldrig lät plötsliga känslor ta överhanden. Det var nog precis vad som gjorde mig rädd. Du blev lite som en maskin ibland, ett tåg på räls, som inte gick att beveka. Till och med när du var tillmötesgående var det med en sådan konsekvens att det skrämde mig. Jag förstod ju att jag aldrig skulle kunna vara lika behärskad tillbaka, för mig sprack det hela tiden... så jag var rädd för att du skulle tröttna på mig. Ju mer du mjuknade på rösten och talade tålmodigt när jag var upprörd, desto mer kändes det som om du skulle tappa orken när som helst och bara dumpa mig – som den gamla Saaben vi tog till skroten och fick en slant för. Över tusenlappen, för en oduglig rishög! Ofta var jag säker på att det skulle bli mitt öde – när jag var liten. När jag blev lite äldre kändes det som om det redan hänt, på något vis, som om du redan hade sålt mig till skroten. Du vet, givit upp mig... Det var som om vi tagit farväl av varandra, fast vi fortfarande bodde under samma tak. Du slängde en blick på mig då och då, med en min som sa ungefär: vad kan han ha för sig nu för tiden? Som om det inte längre var något du hade att göra med. Jag fick vara ifred – inte för att du tyckte att jag verkligen kunde sköta mig själv, utan för att du givit upp att försöka lära mig det."

       Och jag, dumgubbe, som skrutit inför mig själv med vilka friheter jag tillät min son – under själva puberteten, när andra föräldrar jagade efter sina barn som efter en hundvalp innan den blivit rumsren! Visst måste jag erkänna att jag nog sänt ut dubbla budskap, såväl respekt som brist på detsamma. Men att han kunde tro att jag övergivit honom! Han hade ju sitt, vad hade jag med det att skaffa? Dessutom höll det på att skära sig mellan mig och hans mor, skilsmässan närmade sig oundvikligen.

       Ja, jag låg där i sjukhussängen och kom på den ena ursäkten efter den andra. De var allihop rätt patetiska – förståeliga, måhända, men lik förbannat patetiska. Strängt taget hade jag på sätt och vis varit lika rädd för honom som han för mig. Jag ville ropa den enda riktigt giltiga ursäkten till honom: kan du förstå vilket oöverskådligt ansvar det är att ha en annan människas liv i sina händer?

       Det underliga var att jag kände igen hans fruktan och ångest som precis min egen. Vi hade speglat varandra genom blodsbanden. Han var rädd för att inte duga som son till mig, och jag var i grund och botten skräckslagen för att inte räcka till som far åt honom. När han nådde puberteten gav jag helt sonika upp. Det var väl ett steg i rätt riktning? Jag försökte inte längre leva upp till någon fadersroll, det fick gå som det ville. Jag minns att jag med min nya attityd kunde koppla av en hel del, jag blev lugnad. Men jag hade glömt bort att fråga mig hur min son tolkade det.

       När äntligen ursäkterna slutade att poppa upp i mitt medvetande, likt kolsyrebubblorna i ett läskedrycksglas avtar och tystnar, då mindes jag ju med lätthet flera stunder då min son hade hoppats på handling, på stöd eller reprimander från mig, stunder då han tydligt ropat på en far. Oftast hade jag valt att vara lomhörd och mumla något om att han fick styra över sitt eget liv – och ta konsekvenserna. Det medges: en grym logik.

       "Det var först långt senare", återtog min son med märkbart lugnare stämma, "efter att du hade flyttat hemifrån, som jag började anklaga dig för saker."

       Ögonblickligen blev jag spänd. Inte i kroppen, som alltjämt var blott ett lamt kolli, men någonstans i mitt sinne. Lustigt nog kändes det precis som en kroppslig anspänning, som om musklerna i magen knutit sig, axlarna dragits upp mot öronen och ögonbrynen tryckts mot varandra ovanför näsryggen. Fast min sons röst blivit mjukare och tryggare, framträdde orden etter skarpare i mitt huvud.

       "Jag var väl uppåt nitton eller tjugo, för jag kommer ihåg att det började när jag gått ur gymnasiet. Det var i och för sig skönt att äntligen lämna skolbänken, som skavde som sjutton på rumpan efter alla år, men det kändes pyton att lämna hela den världen bakom sig – i ett slag. Klasskamraterna, det loja umgänget på håltimmar och frukostraster, festerna och upptågen vi hade för oss varenda helg. Nu var det över. Dags att bli vuxen, och så vidare. Strandsatt, övergiven... Så jag tyckte väl att alltihop var ditt fel."

       Han skrockade för sig själv. Jag kunde ändå inte slappna av det minsta. Hans blick hade släppt rosen för en stund och vände ut mot fönstret. Solen måste ha varit på väg ner, för ljuset gick praktiskt taget vågrätt in genom de till hälften slutna persiennerna och ritade ränder över hans ansikte, den svarta skinnjackan och väggen på motsatt sida. Personalen lyckades verkligen hålla rent i mitt sjukrum, för jag såg ingen tillstymmelse till dammpartiklar i det strilande solljuset.

       Skrockandet hade tystnat men han log alltjämt ett inåtvänt, ganska fridfullt leende. Utan att vända ansiktet från fönstret tog han till orda på nytt.

       "Allt var ditt fel. Jag tyckte att jag gick från klarhet till klarhet och såg allt tydligare hur du och ditt beteende hade ställt till det för mig. Skolarbetet förstås, och de risiga slutbetygen – det var du som hade givit mig prestationsångest. Mitt dåliga självförtroende – det var följden av att du alltid hade varit lika osäker på mig som du var säker på dig själv. Och så det där med tjejer. Jag hade ju sådana problem med det. Ditt fel, det också. Du..."

       Han kom av sig. Jag hade omedelbart kommit att tänka på kyssen. Den förbannade kyssen, naturligtvis! Jaså, den hade verkligen förstört för honom, tänkte jag. Och då kom han av sig. Återigen – mina tankar, mina känslor, de tycktes nå honom... Fanns det någon annan förklaring? Han var förvirrad ett ögonblick, försökte reda ut sina tankar och plocka upp den tappade tråden.

       "Nej..." sa han dröjande, ännu oklar över varför hans tanke knuffats in på nytt spår. "Inte det." Nu vände han blicken mot mig. "Det var ju första gången du visade att du älskade mig!"

       Han såg verkligen förvånad ut, samtidigt som han sa orden med myndig skärpa, utan tvekan. Jag förstod att han blivit brydd för att kyssen låg så långt borta från vad han innan dess haft i tankarna. Den hade legat djupt inbäddad i hans minne – på en vördad plats, kunde jag nu märka, men riktigt djupt ner.

       "Nej, det förstod jag redan då: vem som helst kan lättvindigt säga rara saker, klappa en på huvudet och allt det där. Vad betyder det? Men du visade dina känslor med något som var liksom tabu, något som man bara inte gör. Det var äkta! Jag kände det omedelbart." Han hade lutat huvudet en aning på sned och blicken var inåtvänd, oseende. "Tänk, jag hade glömt bort det där. Att det skulle dyka upp nu... Undrar om det hade gjort någon skillnad om jag hade kommit ihåg det då... Varför glömde jag bort det? Och varför kom jag ihåg det just nu?" Nu talade han till sig själv, han hade bara glömt att sänka volymen. "Nej, den...", han letade efter ord, "den var... söt."

       Jag märkte att jag inte var spänd längre. Jag visste inte exakt när det hade släppt, men nu var jag avslappnad. Varm också, med ett allt större lugn, som en dåsighet. Höll jag på att somna?

       Kanske skulle jag verkligen ha glidit bort där, om han inte snart tagit till orda på nytt.

       "Det där med tjejerna. Jag kunde inte få klart för mig om det var kärleken som knöt sig för mig, eller om det var sex. Båda, förmodligen. Kanske samma... Är det inte egentligen samma? Fy fan, vad kåt jag var!"

       Fast han knappt var medveten om var han befann sig, och samtidigt säker på att ingen hörde hans ord, blev kinderna rosigt röda och han sänkte huvudet. Åter började han pilla på en av rosorna.

       "Du hade det ordnat för dig – först med mamma, som glatt kladdade på dig utan att du behövde göra ett dugg för att få henne till det, och sedan Kristin, när du lämnade oss. Det var så lätt för dig, det också, som allt annat. Jag tyckte att jag var en klant, som inte kunde få till det lika smidigt. När du någon gång talade om sex lät det som en bagatell, något som alla grabbar bara fixar sådär." Han gjorde en ansats att knäppa med fingrarna, men med så minimal energi att inget ljud kom. "Ja, för dig var det bara rutin, som att äta och sova. För mig var det som att bada i kokande olja, mest hela tiden. Du kan aldrig ana... Alla andra fick till det hur lätt som helst, inte värre än att ringa och beställa en taxi: fem minuter, så var de där. Jag fick aldrig någon taxi. Det var som om de andra hade något hemligt direktnummer, ett sådant där som läkare och kändisar har. Själv fick jag jämt höra: var god dröj. Så det slutade alltid med att jag fick ta mig fram alldeles själv, för egen maskin."

       Han skrockade igen, åt metaforen han valt, och rodnaden lade sig en aning. Ändå såg han sig hastigt om innan han fortsatte, som för att försäkra sig om att ingen ovälkommen lyssnare lurade i rummet.

       "Lik förbannat var den så uppstudsig hela tiden. Från det att jag var tretton räckte det med att jag fick syn på en bar nacke eller hörde någon säga ordet naken, för att den skulle sticka upp. Jag vet inte hur många gånger jag var tvungen att lämna platsen hukande och småspringande, livrädd för att bli avslöjad. Lätta på trycket inne på toaletten i skåphallen i skolan eller ännu mer nervöst på toaletten hemma hos någon kompis. För att inte tala om alla morgnar i sängen hemma! Styva fläckar på lakanet. Jag tordes ju inte försöka slinka in på toaletten, ifall jag skulle stöta ihop med någon av er. Det var bara därför som jag var så noga med att bädda min säng och byta sängkläder ofta. Och det var väl så gott som det enda jag skötte till er belåtenhet."

       Jag hade också gärna skrockat stillsamt inför denna lilla tragikomedi. Hur kunde han tro att vi inget anade, och att jag aldrig varit med om detsamma? Det var just för att jag mindes min egen pubertets alla våndor och pinsamheter – mindes med ett rakblads skärpa – som jag inte förmådde mig till att prata med honom om sådant. Efter vad jag kom ihåg av känslornas grymma mekanik från min egen ungdom hade ett sådant samtal mellan far och son – om än aldrig så förtroligt – blivit bara ytterligare en pinsamhet att plåga sig igenom. Hur lättar man på sådana bördor? Fast vi alla gått igenom dem, generation efter generation, har vi ännu inte kommit på något sätt att göra det lättare för våra barn. Om något så verkar vi bara ställa till det för dem när vi försöker, så jag tyckte det var bäst att hålla fingrarna borta.

       Lakanen, ja. Visst hade jag lagt märke till de lättförklarliga fläckarna. De hade generat mig, med samma styrka och kyla som sådant drabbade mig under min egen pubertet. Jag råkade märka det någon gång när jag skötte tvätten, och det var säkert så tidigt som när han just blivit könsmogen. Kanske hade jag omedvetet letat efter det. Jag minns att när skammen lagt sig fick jag två tydliga känslor – en av förtjusning över att min son nu blivit man, som det heter, den var nog starkast av de två, och en känsla av obehag, eftersom det betydde att han snart skulle slita sig ur mitt grepp, ur vårt hem. Han skulle överge mig, gå vidare, och jag... jag skulle därefter bara bli äldre.

       Ingen enda tanke av det slag som han hade fruktat passerade genom mitt huvud. Självklart inte. Det skulle aldrig ha fallit mig in att berätta om min upptäckt, varken för honom eller någon annan. Jag skyndade mig att trycka in lakanet i tvättmaskinen och pytsade på en extra dos tvättmedel.

       Hans mor tog det annorlunda. När hon gjorde samma upptäckt, inte långt därefter, måste hon fnittrande av förtjusning dra med mig ut till tvättstugan, hålla upp lakanet, skrapa med nageln på en av fläckarna och komma med rader av skämtsamma kommentarer om mängden och om vad han kunde ha fantiserat om under övningarna. Jag tyckte att hon var gränslöst vulgär, men jag protesterade inte. Inte heller röjde jag på minsta sätt att jag tidigare gjort samma upptäckt. Hon hade i alla fall det goda omdömet att inte ge vår son några gliringar.

       Lustigt att hon kunde umgås med det så lättsamt och självklart. Förmodligen var hennes attityd mycket sundare än min, fast jag då berömde mig om att vara den hänsynsfullare av oss, den som bättre förstod sig på det. Med min diskretion måste jag på något indirekt vis ha bidragit till vår sons ångest och hämningar. Det hade säkert varit bättre om jag kunnat skämta om det – även inför honom. Han skulle ha rodnat som tomatketchup, alldeles säkert, men han skulle också ha upptäckt hur bekant hans problem var. Det skulle inte längre vara något han måste tackla i sin ensamhet. Det hjälps inte. Jag skulle aldrig ha kunnat förmå mig till att konfrontera honom med det, ens om jag redan då insett hur det kunde ha hjälpt honom. Ett försök i den riktningen skulle oundvikligen ha blivit så krystat och spänt att han därav blott skulle ha fått sina hämningar bekräftade. Det är en björnsax, som så många av tillvarons fällor – man kommer bara loss genom att offra något.

       "Jag läste i statistiken: majoriteten av grabbarna förlorar oskulden vid sjutton års ålder. Innan jag fyllde sjutton var det en viss tröst, fast det onekligen verkade som om varenda kompis inte bara blev av med sin oskuld innan dess, utan hann skaffa sig en massa erfarenhet så att de blev rena casanovorna, medan jag fick fortsätta med mina handtrallor. Nå, jag intalade mig att de flesta bluffade, det fick vi också besked om i sexualkunskapen och alla puttenuttiga broschyrer från RFSU. Men när jag hade fyllt sjutton år, då började jag bli riktigt orolig. För varje vecka som gick efter min födelsedag blev jag alltmer desperat och alltmer övertygad om att det var något fel på mig. När jag fyllde arton var jag säker på det, när jag fyllde tjugo hade jag förlorat allt hopp om att någonsin få ihop det med en tjej... Eftersom jag hade lärt mig av psykologin att det är efter pappan man får sin könsroll, sin sexuella identitet – ja, då måste det ju vara ditt fel om jag inte fick till det. Du verkade ha en alldeles solklar sexuell identitet, men på något vis hade du undanhållit mig den. Jag ville ge igen. Jag ville att du skulle bli varse vilken plåga du ställt till för mig. Jag ville stå naken inför dig och säga: se vilket lidande du åsamkat din egen son, se hur du har stympat honom! Minns du att jag faktiskt gjorde några trevare åt det hållet? Det hände då och då att jag ställde mig naken inför dig. Jag fick förstås aldrig ur mig något, men jag stod där naken – som av en händelse – och hoppades att det skulle hända av sig självt, att du skulle känna vad jag ville. En gång när jag var hemma i förkylning och du tagit ledigt från jobbet för att deklarera, då gick jag omkring hela dagen i lägenheten, spritt språngande naken. Du sa till mig att ta på mig något varmt så att jag inte skulle få feber. Du märkte ingenting."

       Nog märkte jag! Jag mindes den där dan som om jag sett den tio gånger i repris på video. Där struttade han runt i lägenheten, min son, utan en tråd på kroppen, och jag undrade vad det tagit åt honom. Vi hade visserligen den principen i vår familj att nakenhet skulle vara något alldeles naturligt, men det brukade ju ta sig lika måttliga uttryck som i vilken familj som helst, oavsett dess principer. Han var ingen atlet precis, inte den håriga bringans karlakarl. Inte heller anmärkningsvärt bestyckad. Men där gick han och ståtade, som en tupp i hönsgården. Jag såg det så. Han visade upp sig. Jag tänkte att det var något slags frigörelseprocess. Han var nästan tjugo år då, och behövde väl på något underligt freudianskt vis demonstrera för sin far att han nu var en hel karl och inte längre beroende av mig. Tänk, som våra tankar gick förbi varandra.

       "För mig blev det ytterligare bevis på att det var din okänslighet som ställt till det för mig. Din likgiltighet, ja ditt förakt för mig, som om du redan från början sett att jag inte var någon riktig karl och du inte hade lust att göra det minsta åt saken... Och så var det en sådan bagatell, när Marie kom. Jag kunde inte fatta! Vi bara träffades, den där eftermiddagen på arbetsförmedlingen, drack te hemma hos henne, och så – vips – hade vi knullat. Snopet. Som att halka på ett bananskal, och jag slog mig inte ens. Fast jag blev ju rätt öm. Vi låg med varandra fyra gånger den natten, jag hade en del att ta igen, och jag kunde inte så mycket som blunda förrän kvällen efter... Marie fixade till det hela på ett ögonblick – men henne tyckte du illa om!"

       Så mycket hade jag själv konstaterat och frustrerats av. Marie kom som en räddande ängel, en vårvind i min sons liv, och jag kunde inte bli av med mina känslor av agg mot henne. Redan när han första gången kom dragande hem med henne, i vårt första handslag, väckte det i mig ett stänk av misstänksamhet och reservation. Min son rodnade av stolthet och lycka, Marie log mot mig med en tydlig attityd av tålmodighet gentemot sin pojkvän och total likgiltighet för hans föräldrar.

       Det var inte hennes ointresse som besvärade mig, mina känslor hade inte ett dugg med det att skaffa. Vi sa hej och presenterade oss hastigt, mumlande, och genast började jag oroa mig för hur hon skulle komma att skada min son. Vid det laget var jag klar över att han inte precis var någon Don Juan, så förmodligen skulle hon snart nog överge honom, säkert så abrupt och okänsligt att han skulle falla ihop och bli ett vrak av det. Jag visste av egen bitter erfarenhet att människor har kort tålamod med de vilsna och otillräckliga. Jag hade i min egen ungdom fått några rejäla smällar på det viset. De sved alltjämt. Om jag, som ändå klarat mig ganska hyfsat genom kärlekens gatlopp, ännu hade brännande ärr efter de första misslyckandena – hur skulle det inte svida i min son? Förödande, säkert.

       Jag blev rädd, helt enkelt. Att hon såg ut som reklam för schampo, log som om hon verkligen menade det och hade bröst som klarade sig utmärkt utan behå – det gjorde mig alltså bara ännu oroligare, ännu mer vaksam. Hon så att säga spelade i en högre division än jag kunde tro att min son hörde hemma i.

       "Jag bestämde mig för att du var avundsjuk", sa min son. Det bestämda tonfallet avslöjade att han fortfarande höll fast vid den tesen. "Det var efter skilsmässan och innan du blev ihop med Kristin, så jag kunde slå vad om att du var avundsjuk på mig. Marie var ju en sådan pärla och jag såg nog hur du spände blicken i henne..."

       Visst var det ett slags avund, det märkte jag sedermera, men inte som min son trodde. Jag var avundsjuk på Marie, som med de enklaste och äldsta verktyg hade stulit ett hjärta som jag ägnat tjugo år av välvilja och ansträngning åt att snärja. Naturen är en grym ordning. Här är man som förälder sina barns allt under hela deras uppväxt, ägnar dem sina bästa år, och så det tjugonde året kommer en flicksnärta och gör allt om intet på en knapp minut. Allt hon behövde göra för att erövra min sons kärlek och hängivenhet, var att dra ner blixtlåset i hans gylf. Visst var jag avundsjuk! Sådant blir man dum av. Att han över huvud taget kommit med henne till mig var i själva verket i viljan att dela med sig, att visa sin käre far hur vänligt ödet varit mot honom, för att vi skulle glädjas tillsammans. Men jag tolkade det som en frigörelse, ungefär som skinnjackan. Ett sätt att trycka kniven i mitt bröst och vrida om. Hå hå, ja ja.

       "Ibland, pappa... ibland kändes det faktiskt som om jag ville dela med mig av henne, med dig. Helt och hållet."

       Nu, äntligen, stack han sig på rosens tagg. Han ryckte inte till, sa inget, bara stoppade fingertoppen i munnen när den första blodsdroppen kom.

Fortsättning följer...


Här är boken

Tröst, av Stefan Stenudd.
Tröst

Roman om en medelålders man som ligger i koma, men inte alls är så borta som besökare och läkare tror. Han förnimmer annat och mer än han någonsin gjorde dessförinnan, och det för honom mot nya insikter men också nya förbryllade frågor. Han är döende men i sin koma upptäcker han livet. Klicka på omslagsbilden för att se boken på Adlibris nätbokhandel.