Tröst

Roman online


S å småningom kretsade mina tankar alltmer runt de underligheter jag blivit varse vid min sons besök. Vad var det för länk vi etablerat, hur kom det sig att jag med mina tankar och känslor tycktes smitta honom, trots att jag inte kunde yttra ett ord, trots att mitt ansikte var fullständigt renons på minspel? Mer än en gång hade han reagerat på ett sätt som knappast kunde vara annat än resultatet av vad jag just då tänkt eller känt. Hans reaktioner hade varit precis lika distinkta, lika följdriktiga, som om jag rest mig ur sängen och rutit rakt in i hans öra. Var det mitt behov att nå fram, att kommunicera fast kroppens alla organ dög inget till, som tvingat fram en annan form av meddelanden? Växte tankens kraft i samma grad som kroppen försvagades?



       Telepati. Jag hade aldrig varit helt låst för möjligheten, verkligen inte. Så mycket lär man sig av livet, om man inte kämpar frenetiskt emot sådana upptäckter, att det inte alldeles säkert är som naturvetenskapen beskriver det. Bara sådana enkla egenskaper i oss människor som intuition och fantasi, till fullo accepterade av vetenskapen, för med sig perspektiv på tillvaron som räcker mycket längre än vår världsbild har bevis för. Fantasin, den vidunderliga, kan ju måla upp – med påträngande skärpa – allt möjligt och omöjligt, det obefintliga lika lättvindigt som det vi känner väl till. Hur skulle den kunna göra det, om människans hjärna vore blott en lagerlokal för våra direkta erfarenheter? Och intuitionen, som leder också vetenskapen till de riktigt stora landvinningarna – hur skulle den kunna hoppa från aldrig så många kända element till en ny slutsats, om hjärnan bara hade att koppla ihop minnen och erfarenheter som pusselbitar?

       Tja, säkert finns det förnuftiga resonemang som tillfredsställande besvarar sådana frågor, men med dylika har såväl min intuition som min fantasi aldrig helt och hållet låtit sig nöja – de tycks peka på något annat, något större. Fast det mest var i ungdomen jag ägnade sådana tankegångar särskilt mycket tid, har jag alltid bevarat respekten för metafysiken och inte någonsin låtit ett materialistiskt perspektiv erövra mig – även om jag under långa perioder levat endast efter det och inget mer. Alltför långa perioder, måste jag medge, och de har både runnit hastigare förbi och haft en mer fadd smak såväl i stunden som i minnet, än de där ungdomsåren när min hjärna svindlade av stora, mörka, strålande, oförklarliga perspektiv.

       Till och med på konfirmandlägret, när jag som trånande fjortonåring inte hade mycket mer för ögonen än att försöka komma innanför trosorna på den där blonda flickan från andra sidan stan – hon hette Annika eller Anette, jag minns faktiskt inte – till och med då levde betänksamheten sitt eget lilla liv i min bakskalle: jag visste att det fanns mer att hämta på konfirmationslägret än denna erotiska erövring, och jag lovade mig själv att snarast efter att ha rönt framgång med förförelsen återkomma till detta stora andra. Visserligen lyckades jag varken med det ena eller andra, men ingen kan påstå att jag inte försökte.

       Min tilltänktas trosor blev det i stället kompisen Johan som halade, en natt när jag utvecklade mitt mörkerseende och inte hade minsta tanke på att somna. Hans säng stod bredvid min. De fnissade som när man blir kittlad – men kvävt, för att inte väcka någon. Jag tror att hon drogs mot Johans säng, fast han inte visat henne något som helst intresse, bara för att ge mig en läxa och riktigt stryka under hur liten chans jag hade på henne. Det var en demonstration av att hon hellre offrade sig åt vem som helst än just mig. Jag hade alldeles för tydligt visat henne vad jag önskade. Och sedan hade ju Johan en väldigt yvig frisyr. Han kom i alla fall inte längre, att döma av knirret från sängens resårbotten och deras silhuetters koreografi i natten, än till diverse tafsande utan framtidsutsikter. Sådant kan vara etter värre än att ligga bredvid och bli utan, lärde jag mig långt senare – men så såg jag det sannerligen inte då.

       Med det andliga kom jag åtminstone så långt att jag en gång försökte mena något med att läsa Fader vår, vilket mest gjorde mig konfys och verkligen inte gav känslan av något högre, nådigt väsen som plötsligt lyssnade på mig. En annan gång kysste jag det lilla krucifix på silverhalsband som en av flickorna lagt ifrån sig. Då tänkte jag att man nog borde bli katolik om man skulle ge sig på det där med kristendomen ordentligt, men någon särskild upplevelse fick jag inte av det. Å andra sidan är det inte alldeles säkert att jag lyckades kyssa krucifixet utan minsta tanke på den där Anette eller Annika.

       Mitt religiösa behov ville lika lite som det sexuella ge upp. Kanske hade de med varandra att göra, som något slags omaka par. Det var antingen eller. När flickor vände sig ifrån mig, då vände jag mig med större intresse mot metafysiken – och tvärtom. Det var ändå inte falskt, på något håll. De båda intressena var centrala för mig, de hade bara svårt att samsas om min tid. Det märkte jag något år senare, när alltihop krockade i skepnad av Margareta, en flicka som var hängiven Pingstvän och ackompanjerade mina trevare på hennes lekamen med innerliga frikyrkliga haranger.

       Hon hade nog samma problem som jag. Var hennes eftergifter bara ett sätt att frälsa en stackars syndare, eller var kanske predikandet en ursäkt för hennes eget förfall? Jag tyckte mig nog märka, fast mina mätinstrument på den tiden var högst osäkra, att hon släppte till av fler skäl än kristlig självuppoffring. Hon brukade förstås sätta stopp, men först efter att hon fått en ganska omfattande service av mig. Jag lirkade och lirkade, och mitt hopp – liksom en del annat – stegrades. Just som jag trodde att det skulle vara grönt, då kom avbrottet. Hon flyttade sig inte, rättade inte ens till kläderna – bara hejdade mig där hon låg, öppnad. Att jag stod ut!

       Samma med det himmelska: hon kunde berätta för mig att det fanns någon däruppe som älskade mig och som skulle ordna allt till det bästa om jag bara öppnade mig för honom – mer var det inte. Hon fick ta om och ta om, precis som jag. Vi kom väl ungefär lika långt. Jag lyssnade och nickade, speciellt som mina händer samtidigt hade sina ambitioner, men hon fick mig aldrig till att sätta mig på knä och be tillsammans med henne. Det skulle ha sett ut det, för Vår Herre. Två tonåringar i unison bön, med gossens hand kramande flickans ena bröst under jumpern. Jag tänkte att det fanns bättre sätt att presentera sig för den andliga överheten. När ett par månader gått utan att någon av oss lyckats med sina föresatser, då sågs vi inte mer. Jag tyckte att jag gick rakt in i det strålande ljuset och att hon sjönk ner i ritualers och självtuktans unkna dunkel. Det var inte alltför svårt att gissa hur hon såg det.

       Nej, min andliga näring fick jag i de utomkristna, ockulta världarna. Där fanns så få flickor att erotiken inte hade mycket spelrum – å andra sidan hade onekligen de magiska övningarna ändå en hedonistisk air, minst sagt.

       Det hände ibland i tonåren att vi samlades, några kamrater sent om natten i ett rum med dämpad belysning, och prövade Anden i glaset. Har alla gjort det någon gång eller var vi en sällsynt bisarr skara? Vi placerade försiktigt våra pekfingertoppar på ett upp- och nedvänt glas, som snart började glida fram och åter över en pappskiva där vi tecknat alfabetets bokstäver i cirkel. Genom att glida mellan bokstäverna stavade glaset svar på våra frågor, som snart blev ganska kusliga. Det var ett slags seans. Vi omringades av mörkret, trollbands av glasets obegripligt säkra färd över alfabetet, ryste och häpnade över svaren – ibland lättbegripliga självklarheter, ibland kryptiska och ibland rent skrämmande. Bakom svaren skymtade då och då en ganska spydig humor – och en skarp gräns för vad Anden i glaset alls kunde ge upplysning om. De stora hemligheterna, sådant som gällde meningen med alltihop, gick glaset bet på. Där blev svaren bara rent nonsens.

       Den som var på tur att fråga skulle hålla glaset till munnen och viska frågan så lågt att ingen annan kunde höra. Han fick sedan inte vara med och lägga sitt pekfinger på glaset, för att inte störa svaret med sina egna förväntningar. Vi var riktigt empiriska med det hela. Jag minns att jag en gång ställde den för mig mest centrala frågan, så gott jag kunde formulera den: Varför finns jag till? Det vore skönt att veta, tyckte jag, och stirrade förväntansfullt på glasets färd mellan bokstäverna. Det blev bara tre bokstäver innan glaset återvände till utgångsläget på pappskivans mitt: M-O-R.

       Ett korrekt svar, det medges, men inte alls vad jag hade hoppats på. Jag förstod att glaset hade en övre gräns, och snart gjorde denna att mitt intresse svalnade. Allt vad glaset kunde svara på blev betydelselöst i jämförelse med vad det inte klarade av.

       Ungefär detsamma blev jag senare i livet varse när jag prövade spådomskortleken Tarot och den kinesiska boken I ching. En hel del av förflutet och framtida var lika lättillgängligt som kvällstidningarna i närmsta kiosk, men de väsentliga klargöranden som verkligen skulle betyda något för själ och sinne – sådant ville ingen av dessa metoder röra vid. Så jag tappade med tiden intresset.

       Redan när jag var sådär elva eller tolv började jag leka med hypnos. Jag hade läst någon bok om det, med begripliga instruktioner. Vilken magi! På sommarkolonin det året hypnotiserade jag var och varannan, genom att dingla en halskedja framför ögonen på mitt offer och rabbla de oändligt enformiga suggestionerna: Dina armar och ben känns tunga, mycket tunga... du andas regelbundet och djupt... armar och ben känns tunga... regelbundet och djupt... Bara att på detta sätt vagga dem in i ett slags sömn var spännande, som promenader i mörka källarvalv. Jag gjorde inte mycket mer vid den tiden än att söva dem. Till och med en av magistrarna på kolonin lyckades jag prata in i dvala, fast han från början med bestämdhet slagit fast att det var nonsens, alltihop. Där låg han snart och sov, stora karlen, och vi pojkar fnissade en god stund åt honom, innan vi stack ut och badade och spelade fotboll som vanligt. Han förde det aldrig på tal därefter.

       Några år senare hade jag kommit så långt att jag förstod att ge posthypnotiska suggestioner – uppdrag för de hypnotiserade att utföra när de vaknat upp. Det fungerade lika överraskande smidigt. Mina första experimentoffer skulle bara bli törstiga, nypa sig i örat eller säga något dumt, men med tiden blev suggestionerna mer komplicerade. De gav också inblickar i hur människosinnet fungerar. En kompis hade jag befallit att kliva ut i regnet vid en viss signal. Han gjorde så, men måste tydligen på något sätt finna ett förnuftsmässigt skäl för det, så han klädde av sig och ställde sig att tvätta håret ute på gården. Schampot skummade om huvud och axlar i spöregnet, och han vägrade att tro annat än att han alldeles själv valt att sköta om hygienen på detta vis.

       Sedan började jag flytta dem i tiden – jag hade läst någon bok om det. Att förpassa dem till svunna stunder var ingen konst alls, och när det slog mig att också flytta dem framåt i tiden fann jag till min förvåning att det gick precis lika smidigt. Det fungerade utmärkt, fast jag själv hade trott att det var omöjligt. Mina försökskaniners föregående liv dök också upp på mitt kommando. De var dock alldagliga, för att inte säga sorgliga. Bönder, torpare och fattighjon, gråa liv i armod och umbäranden. Som en yngling med lysande framtidsutsikter blev jag rätt mollstämd av dessa inblickar och undvek dem.

       Men det fanns undantag. En kompis hade jag under hypnosen befallit att gå tillbaka till år noll – jag menade vår tideräkning, men han måste ha tolkat det annorlunda. Han berättade att han befann sig på ett rymdskepp i lång färd bort från sin födelseplanet, som blivit obeboelig. Jag flyttade honom försiktigtvis framåt i korta tidsintervall och följde besättningens bosättning på jorden, deras kamp för överlevnad och flykt undan jordborna. Jordens ursprungliga befolkning var primitiv och aggressiv, så invandrarna från världsrymden höll sig undan. Jag frågade min kompis om de inte kunde försvara sig med sin avancerade teknologi, men han svarade:

       "Vi tror inte på sådant."

       I stället flydde de från varje möte med jordbor.

       "Då får ni väl springa fort", sa jag i ett försök till spydighet – jag kunde inte riktigt fatta att jag hörde rätt. Det var alltför mycket som en av de där amerikanska böckerna om besökare från yttre rymden.

       "Det kan vi", svarade han lakoniskt.

       Alla tecken tydde på att han verkligen befann sig i djup hypnos – dessutom var han verkligen inte en sådan som någonsin givit prov på så vidsträckt fantasi. Ändå kunde jag inte acceptera att det han berättade var sant – ens i hans egen föreställningsvärld. Min osäkerhet ledde till att jag aldrig gjorde om försöket med honom, fast det vore ett underbart fält för fortsatta experiment. Jag ville lika lite upptäcka att det var sant, som att det bara dykt upp ur hans undermedvetna fantasi. Jag tror att det var min rädsla och min förhoppning som krockade med varandra.

       Min kompis var själv alldeles konfys när jag väckt honom ur hypnosen, och mindes inte ett dugg av vad han sagt. Han tyckte väl att jag fått stora snurren.

       Egentligen borde jag av allt sådant ha dragit slutsatser om det som brukar kallas öververkligheten – till exempel att den existerar. Men dit nådde jag ändå inte. Jag sa till mig själv att det säkert fanns naturliga förklaringar, så för att inte bli besviken på sådana, som brukar vara renons på både poesi och hopp, valde jag att inte forska vidare. Det kändes skönare att gömma minnena av dessa små underverk i bakhuvudet, skyddade från avslöjanden, så att de fortfarande gick att tolka som indikationer på detta större andliga plan, den öververklighet som såväl barn som vuxna innerst inne törstar efter.

       Och så – på min dödsbädd – dök alltihop upp igen. Long time no see. Jag kände så väl igen det svindlande perspektivet, min nyfikenhet och rädsla i kittlande blandning. Det var lika spännande och frestande som erotiska drömmar om den vackraste, ouppnåeliga kvinnan. Jag var rädd för att fångas upp av mina känslors virvelvind, jag ville hejda tankarna, bromsa förhoppningarna – återigen för att inte riskera besvikelse.

       Men det som hänt med min son lät sig inte glömmas. Han hade känt av mig, han hade påverkats av mina tankar. Vad betydde det? Vad måste det innebära?







H on öppnade med en klassisk filmreplik: "Det verkar minsann som om du är glad att se mig." Kristin lutade huvudet bakåt och skruvade till ögonbrynen i den härligt vulgära min som hon var en mästare på. "Och jag som trodde att du var alldeles död för omvärlden."

       Minen frös till ett ögonblick, när hon kom på hur respektlöst hennes ord föll, men sedan kastade hon tanken av sig. Egentligen trodde hon att det bara var en slump och inte hade ett dugg med hennes närvaro att göra. Jag hade nämligen fått stånd – ett litet ett, visserligen, men ändå tillräckligt för att få täcket att puta uppåt. Och visst hade det med henne att göra, direkt och uteslutande. Min enda påtagliga reaktion på omvärlden – en så betydelsefull ingrediens i tillvaron är sexualiteten. Det var rimligt och passande att mitt livlösa kolli inte reagerade på något annat sätt än med könet. Sedan var ju också Kristin en ljuvligt aptitlig kvinna.

       Under de år vi hunnit tillbringa i samma säng hade lustan inte mättats – tvärtom. Det blev bara bättre. Hennes hud som rodnade, bara jag började knäppa upp hennes blus eller dra i hennes tröja, lårmusklernas spänst och värme, den långa tungans iver, skötets vidöppna portar och ångande innanmäte. Hon kunde styra slidmuskulaturen mästerligt, så att den kramade och drog i mig när jag trängt in i henne. Inte tröttnar man väl någonsin på sådant? Bara sättet hon grep i mina skinkor när jag besteg henne – mjuka klor, hårdhänta och ändå kittlande, drog isär skinkorna som för att tränga in i mitt anus, och så, i ett välvalt ögonblick, ändrade hon fingertopparnas vinkel så att naglarna skar mot huden. Hon kunde sin sak, det var inte ett dugg konstigt att jag fick stånd även i detta läge.

       Kristin var förstås yngre än jag, så gör väl varje karl när han slitits ifrån sin familj. Bara sex års skillnad ändå, och vad är det i medelåldern? Vi var jämlikar, vilket gav ett lugn från båda håll, en lätthet att foga sig efter varandra – och, ska erkännas, ett visst mått av cynism. Vi räknade inte med några underverk, bara att hyfsat härda ut med och ha glädje av varandra. I stället för den stora kärleken. Sedan hade det under dessa få år visat sig att denna liknöjdhet ledde till en intimare, mera vilsam och därmed på sätt och vis fagrare kärlek. Det har kanske enbart med åldern och mognaden att göra. Hade vi kunnat nå detsamma med våra före detta respektive, om vi inte strax innan den fasen i livet brutit med dem? Och brutit med dem hade vi kanske gjort just för att det hörde den åldern till. Nej, snarare för att vi valt våra före detta i betydligt yngre år, med yngre ögon och hjärtan. Varje ålder har sin sorts kärlek.

       Som det såg ut på täcket var det för denna min ålder fråga om något utpräglat sexuellt. Tja, i viss mån alldeles riktigt. Min son hade överraskats av hur avspänt och självklart sex kunde vara med Marie, men jag kunde slå vad om att det ändå var en sträckbänk i jämförelse med vad jag och Kristin kvickt nådde – och det utan att förundras ett dugg. Det är en av de stora välsignelserna med att bli vuxen, att åldras: man blir klar över och slutar våndas för sina lustar. Enbart sex var det ändå inte. Tvärtom, det var för att sexualiteten äntligen flyttats ner från sin ungdomliga piedestal, som den blivit lika odramatisk som skön. Kristin hade andra företräden, som ledigt överröstade även hennes älskogsläten. Hon bevisade det genast med sitt nästa yttrande:

       "Läkarna må säga vad de vill, jag är ändå säker på att mina ord når fram till dig." Hon betraktade intensivt mitt ansikte. "Det måste vara så. På något sätt uppfattar du mig. Jag menar... dina öron sitter ju kvar och din hjärna fungerar fortfarande, annars skulle de ju dödförklara dig."

       Jag antar att det i själva verket var en allmän föreställning bland dem som kom på besök, eftersom så gott som samtliga talade till mig, men hos de andra var det nog en undermedveten aning, kanske bara en önskan. Kristin kunde inte med några stängda dörrar, hon inte bara trodde utan begärde att det skulle vara på det viset – begärde av mig, av den medicinska tekniken, ja av själva naturen. Vi stod så gärna till tjänst.

       Skulle hon med samma järnvilja kräva min överlevnad? Själv var jag underligt kluven. Visst längtade jag lika uppriktigt som uppenbart efter hennes famntag, att få rulla med henne i dubbelsängen, men också de stilla supéerna efter midnatt med behärskat läppjande på ett tungt, rumsvarmt rödvin och tuggande på en vällagrad sveciaost skuren i tärningar, kryddad med paprika. De tokiga biobesöken då vi såg någon amerikansk snyftare, gav ifrån oss halvkvävda skratt under de känsligaste scenerna och därmed rörde oss på gränsen till att bli lynchade av den övriga biopubliken – en fånig sysselsättning, det medges, inte alls i paritet med vår ålder. Söndagspromenader genom stadens gator, allra helst när det regnade, så att vi fick trottoarerna för oss själva. Jag hade inte ätit mig mätt på något av allt det. Ändå kunde det göra detsamma.

       Det som gjorde mig förbryllad var att jag inte alls kände så varmt för henne som för min familj. Hon betydde inte bråkdelen, väckte inga sådana svallande känslor och svindlande perspektiv som de gjorde. Kristin var som en lekkamrat, men de var mitt liv. Och jag som aldrig riktigt trott på det där med blodsbanden. Jag kunde glatt acceptera att Kristins och min lek var slut, som när barn i sandlådan ropas hem till middag. Fast hon stod framför mig lika frestande, lika uppfriskande som någonsin, hade jag inga svårigheter med att ta avsked från henne, inte ens att behöva göra det utan ord, utan någon form av kommunikation. Var vår kärlek så mogen att den även bestod detta optimala prov exemplariskt... eller var den, när det kom till kritan, så ytlig? Det blev nästan så att jag skämdes för mina känslors lättvindighet. Hade jag bara utnyttjat henne för egna enkla behov, ungefär som den i kärlek sårade kan bli igel på – även förförare av – sina vänner? Nå, i så fall var det ömsesidigt.

       Äsch, det fanns inget att skämmas över i vår relation – den visade bara sin rätta plats. Den hörde livet till – ett vuxnare, kanske i viss mån desillusionerat eller i alla fall avdramatiserat liv – och svalnade därför automatiskt när jag låg där och höll på att lämna det.

       I så fall, vad hörde min familj till, om inte – lika uteslutande och tynande – livet? Kan blod vara så mycket tjockare?

Fortsättning följer...


Här är boken

Tröst, av Stefan Stenudd.
Tröst

Roman om en medelålders man som ligger i koma, men inte alls är så borta som besökare och läkare tror. Han förnimmer annat och mer än han någonsin gjorde dessförinnan, och det för honom mot nya insikter men också nya förbryllade frågor. Han är döende men i sin koma upptäcker han livet. Klicka på omslagsbilden för att se boken på Bokus nätbokhandel.