Den tvehövdade ulven

Ny bok: Homo rudis och världens uppkomst Arkaiska tankemönster i skapelsemyterna Efter 30 år är jag äntligen klar med min bok om skapelsemyter. Det har varit en så fascinerande resa att omvägarna blev många. Men här är den. Klicka på bilden för att se den på AdLibris nätbokhandel.

akob var fjorton när den tvehövdade ulven högg honom. Fjorton och ett halvt, så han hade klarat sig ganska länge. Visst hade han en och annan gång känt att ulven nafsat på honom, vilket sänt rysningar genom hela kroppen — närmast kväljningar — men nu högg den på riktigt, och de två käftarna satt där de satt. En i halsen och en i skrevet.

       Hur Jakob än skakade på kroppen hängde de kvar, likaså hela den håriga besten. De sylvassa tänderna borrade sig in, fradgan dröp om käftarna och ulven morrade, ylade, skakade båda sina huvuden titt som tätt för att tänderna skulle tränga än djupare in i honom.

       Starka rovdjurskäftar. De skulle aldrig släppa sitt byte. Ändå försökte Jakob till en början att komma loss. Befängt.

       Det första han gjorde var att försöka springa ifrån ulven. Så mycket annat, hade han erfarit, gick ju att komma undan om man bara lade benen på ryggen. Men ulven hade bitit sig ordentligt fast, som en igel, dessutom på två ställen. Jakobs dessförinnan flygande spänst i stegen tyngdes av lasten, andhämtningen hämmades av bettet om halsen och stegen blev stapplande av bettet i skrevet. Han hade inte hunnit långt innan orken övergav honom och han måste ge sig. Ulven hängde kvar, segervisst gläfsande.

       Då försökte Jakob att dränka ulven — i badkaret med skållande hett vatten, under duschen med iskalla droppar strilande mot kroppen så länge att hans läppar blev blå. Till ingen nytta. Ulven tystnade en stund, det var sant, och höll sig ganska stilla — men redan innan han torkat, ja innan vattendropparna slutade trilla från luggen, var ulven igång igen, livaktigare än någonsin. Den gav ifrån sig några skall, skakade sina käftar och Jakob kände tänderna borra sig ytterligare längre in i hans hals och skrev.

edan återstod bara att börja brottas med besten själv. Jakob kunde från början begripa att det inte skulle tjäna mycket till — i jämförelse med det ludna odjurets urkrafter var hans späda kropp, taniga armar och darrande nypor så gott som intet. Ändå måste han försöka. Det kunde ju ske ett mirakel, om han bara kämpade enträget.

       Bettet om halsen hade trängt så djupt in i Jakobs strupe att han inte kunde hysa mycket hopp om att lossa det — med mindre än att han slet upp sina halspulsådror på kuppen. Han kände lite på det med största försiktighet, men ulvens skalle satt så tätt mot halsen att han inte ens kunde få in fingrarna mellan dem, och dess päls var så korthårig, närmast skallig, att han inte kunde få tag i den — de små håren var inte ens långa nog att nypa om med fingertopparna.

       Betydligt hårigare var det ulvhuvud som bitit sig fast i hans skrev. Där fick han ett ordentligt tag i pälsen, ryckte, drog, slet. Ulven morrade, dess käkmuskler spändes så att Jakob kunde känna hur de darrade, och fradgan sipprade fram mellan ulvens tänder, rann nedför Jakobs lår — men bettet lossnade inte ett uns. Tvärtom var det som om ulven fått ett ännu fastare grepp om honom, när Jakob slutade att rycka i dess huvud och släppte taget om pälsen. Kampen hade bara gjort den starkare.

       Det var väl därför som ulven pockade på honom att återuppta den utsiktslösa brottningen. Då och då hände det att den nöp åt sitt bett bara en aning, liksom nafsade, och ur dess strupe kom som en gurglande morrning — mera retsam än hotfull. Andra gånger kunde det verka som om den lossade på bettet, käkarna slappnade av, som om ulven somnade. Men hur försiktigt Jakob än i sådana ögonblick lirkade med ulvens käft för att hitta ett sätt att lossa den, blev det genast liv i ulven. Och vare sig kampen blev lång eller kort var utgången given.

odå, ulven njöt av sådana stunder, som om det var dem den gödde sig på — utöver Jakobs livssafter. För Jakob var de dock kluvna upplevelser, inte så lite förnedrande — men han började också märka av att de många dusterna med ulven gjorde hans egna muskler segare, hans hud hårdare.

       Ändå hade han blivit en tämligen ynklig figur av att gå och släpa på ulven. Jakobs huvud slokade av bettet i strupen och hans rygg kröktes av hela ulvens tyngd. Han kände det som om han med tiden skulle stupa och bli liggande.

       Tröttheten var redan en ständig ledsagare. Hur länge han än sov ut var det med matt motvilja han kravlade sig ur sängen, och på dagarna var det sällan han gjorde annat än släpade sig fram med tröga steg eller hängde mot en vägg, mot en kamrat, när han inte helt sonika säckade ihop i en stol och knappt kunde tänka sig att ta sig upp ur den.

       Ja, ulven sög musten ur honom — genom sina två djupa bett, genom sin tyngd och genom de duster den ideligen lyckades lura Jakob till, trots den självklara utgången.

       Kamraterna var ett problem. Jakob ville inte att de skulle se besten som bitit sig fast vid honom — hårig, vild, lynnig. Han kände skam över att vara dess offer, oförmögen att ta sig loss, att tämja den, eller ens att uppträda som om ulven inte kunde kuva honom. Den hade honom i sitt våld. Sedan den bitit sig fast var det inte mycket annat i hans liv som gjorde sig gällande, och frustrationen över detta sved nästan mer än tänderna i strupen och skrevet. Det ville han inte att någon — allraminst hans vänner — skulle se hur tydligt som helst.

       Jakob såg till att klä sig i plufsiga kläder, så många plagg som möjligt. Han var innerligt tacksam för att det ännu var vinter och bävade för sommaren, då det skulle bli alldeles omöjligt att hålla ulven dold. Skulle han någonsin mer kunna visa sig på en badstrand?

       Och ulven retades med honom. När andra människor var i närheten hände det inte sällan att den fick liv — skakade på sina käftar så att Jakob nästan kved högt, morrade så att de andra nästan hörde det. Kanske gjorde de verkligen det, någon gång, men de visade det aldrig. Ibland borrade ulven tänderna djupare i halsen, så att Jakobs röst inte bar, och ibland började den nafsa i skrevet så att Jakob vred sig där han satt, och fradgan dröp från ulvens käft och gav de mest pinsamma våta fläckar på byxorna.

råkigast blev ulven när det var flickor i närheten — säkert för att det generade Jakob allra mest. Även om ulven hållit sig lugn i timtal fick den liv så snart Jakob hamnade tätt intill en flicka, vare sig det var någon han sneglat på i smyg eller bara en klasskamrat. Den skalle som bet om hans strupe började grymta så smått och flämta hörbart, medan den som satt på hans skrev började liksom tugga på det, vilket inte precis gjorde ont men gav en svåruthärdlig klåda. Han kunde ju inte riktigt sticka handen innanför byxlinningen för att klia sig — dessutom hade det säkert satt igång en vild dust med ulven, som omöjligen kunde passera obemärkt.

       De flickor som hamnade bredvid honom var annars ofta slående ovetande om hans våndor, som om de inte märkte dem — vad han kunde se. Kanske höll de bara masken. Men om de blev kvar intill honom någon längre stund, speciellt om deras kroppar hade någon som helst kontakt, då blev ulvens hyss alltmer påtagliga. Jakob kunde notera att flickorna till slut hörde ulvens dova morrande och flämtande, kanske att de också blev varse hur ulvskallen på hans skrev ryckte, skakade och nafsade i hans kropp. Även när han hade tjocka jeansbyxor på sig måste ju dessa rörelser gå att skymta.

       De sa aldrig något, flickorna, men mer än en gång fick han konstiga blickar av dem och det var betydligt oftare de än han som flyttade på sig — antingen bara en liten bit, så att de inte längre hade någon kroppskontakt, vilket inte gjorden ulven ett dugg lugnare om den väl kommit igång, eller gick de sin väg, varvid ulven så småningom stillnade och tystnade.

       Allra värst var det när Jakob försökte prata med flickan intill sig, kanske rentav lägga en hand på hennes axel. Då blev ulven alldeles vild. Den slet i hans hals så att han knappt kunde andas, än mindre tala med normal röst, och den bet till i hans skrev med sådan kraft att Jakob nästan hoppade högt och sedan hukade som i kramp. Då brukade även de lugnaste flickorna dra sig undan.

arina måste ha varit av segare virke än så, för hon satt kvar även när detta hänt, fast det inte kunde ha undgått henne. I stället tittade hon rakt på honom — fräckt, oförskräckt, med en liten kurva i vardera mungipa som måste ha varit ett begynnande leende.

       Det gjorde förstås ulven rasande. Den bet hårdare än någonsin om både strupe och skrev, skakade frenetiskt sina skallar som om den ville slita stackars Jakob itu, morrade, gläfste, skälvde i hela kroppen. Jakob var tvungen att blunda när det gick på som värst, och släppte ur sig en tung suck.

       När han öppnade ögonen var han säker på att få se Carinas ryggtavla skynda bort från honom, men i stället hade hon krupit till och med lite närmare i soffan, alltjämt betraktande honom med oförskräckt blick och krökta mungipor. Och nu lade hon handen på hans lår, inte mer än någon decimeter från ulvens nedre skalle! Det fick Jakob att rycka till ännu kraftigare än av det värsta bett ulven någonsin gett honom. Carina lutade sig ännu närmare, munnen så tätt inpå hans öra att Jakob kunde höra hennes andhämtning.

       "Vet du, Jakob", mumlade hon i hans öra, "jag tycker om dig."

       Det var ganska dunkelt belyst, rummet de satt i på en fest han inte ens kunde minnas hur han lyckats bli bjuden till, men när Jakob förstod hennes ord svartnade det helt för honom, ett ögonblick. Sedan tog ulven över.

       Den sprattlade något alldeles vansinnigt under hans klädesplagg, kastade med kroppen än hit, än dit, och med sådan energi att det ryckte i hela Jakob där han satt. Den gav inga skall ifrån sig, utan flämtade så hetsigt från båda sina gap att det lät som ett gurglande, och dess andedräkt ångade innanför plaggen så att Jakob kunde känna huden fuktas. Jakob skakade under ulvens raseri, oförmögen till annat än att apatiskt låta sig härjas. Det var som att ha feberfrossa.

       Mycket riktigt flyttade Carina nu sin hand till hans panna, som borde vara brännande het. Men hon ryckte inte undan handen, i stället gled den sakta ner mot hans kind och hon lade huvudet på sned, som när man tittar på lustiga djur i bur. Hennes ansikte var så nära att deras nästippar snuddade vid varandra.

å hände det märkliga — ulvens käkar lossnade från Jakobs hals! Den vred sitt huvud mot Carina och högg, fångade så gott som hela hennes ansikte i gapet. Ulven vred sin kropp under Jakobs kläder och lyckades på något sätt i den rörelsen få honom att falla över Carina, så att de hamnade kropp mot kropp, med endast vilddjuret mellan sig, och Carina tappade balansen, landade med ryggen mot soffans sits och Jakob över sig.

       Som ulven for runt, innanför hans kläder! Det gick inte att avgöra riktigt var den befann sig, vad den gjorde. Nog rev tassarna hejdlöst med sina klor på hans bröst och mage, nog tuggade det andra huvudet på hans skrev, men vad gjorde ulven med Carina?

       Hennes ansikte var fortfarande så gott som begravt i ulvens gap, och dess sprattlande måste hon ju känna lika tydligt mot sin kropp som Jakob gjorde. Ändå verkade det inte bekomma henne. Det enda som skyddade henne från ulvens fulla vrede var klädesplaggen som höll den fången, men i tumultet mellan deras kroppar kunde Jakob tydligt känna att hennes hand sökte sig in och började knäppa upp hans skjorta, knapp för knapp.

       Ville hon släppa ulven fri? Anade hon inte vilka följder det kunde få? Det var ju tydligt att ulvens hela raseri nu var riktat mot henne, fast den vägrade att släppa på bettet om Jakobs skrev. Resten av dess kropp vände sig helt och hållet mot henne och kämpade för att tvärs genom klädesplaggen kasta sig över henne. Och så knäppte hon upp!

       Jakob skulle ha varnat henne, men strupen var så sargad av ulvens långvariga bett att den inte fick mycket ljud ur sig, trots att tänderna nu var borta. Och bettet i skrevet malde något rent infernaliskt.

       Hon hade nått sista knappen, nere vid byxlinningen, och ulvens pälsklädda kropp blottades när skjortan gled upp, men handen fortsatte utan ett uns till paus med bältet. Hon spände upp det — Jakob kunde inte förstå hur, så hårt klämda mot varandra som de var med den spastiska ulven mellan sig — och drog ner hans gylf i en rask rörelse, som gav ifrån sig ett skrapande ljud hörbart över ulvens morrande och flämtningar. Nu var det inget som höll ulven på plats — annat än dess eget bett i Jakobs skrev. Han kunde känna dess muskler spännas inför språnget. Vilka muskler!

       Carinas hand höjdes till hans panna igen, för att sedan sakta, stillsamt glida nedför hans ansikte, hals, bröstkorg och mage, en svepande rörelse, som en pensel med målarfärg eller en sopborste över en dammig yta. Ulven, som nu ylade högt, följde med.

ad var det hon gjorde? Med handens svepande rörelse föll ulven av honom, som om den inte varit mer än ett täcke man drar ner till fotknölarna för att kliva ur sängen om morgonen. Det var som om den rann av honom, dröp iväg och säckade ihop.

       Inte kastade den sig över Carina i stället, inte exploderade de spända musklerna i ett utfall. Ulven bara gled bort, vartefter hennes hand svepte över Jakobs bröst och mage. Under den öppnade gylfen tog hennes nätta hand ett både ömt och bestämt grepp om ulvens käkar, som öppnades, tänderna lossnade från hans kropp, och hon föste iväg det sista av ulven. Kvar var bara den ymniga fradgan, som vätte Jakobs kalsonger och Carinas hand. Ulven var väck.

       "Så där", sa Carina med föga mer än en viskning. "Nu kan vi lära känna varandra på riktigt."

       Jakob var fullständigt urlakad, en våt trasa, oförmögen att så mycket som lyfta ett finger. Ändå kände han den väldiga lättnaden, en berusande lätthet. Han kunde andas djupt utan ansträngning, slappna av i kroppen utan att känna ulvens tänder borra sig djupare in. Han var, för första gången på länge, fri.

       När Carina kysste honom, ljudligt mitt på munnen, skymtade han i skuggorna på golvet en rörelse som han förstod var ulvens, och han kunde svagt höra dess ansträngda andhämtning. Den höll på att hämta sig. Tids nog — ganska snart — skulle den smyga sig på honom igen, hugga tag i hans hals och skrev, hänga på honom lika tungt och tröttande som förut. Plåga honom, förnedra honom inför andra, ständigt göra sig påmind.

       Men det gick att befria sig från ulven! Om än för blott en kort stund. Och dessa vilda duster med besten... de hade sin tjusning.