Hector Berlioz

Requiem "Grande Messe des Morts"

Opublicerad skivrecension för DN oktober 1989





Dirigent: Sir Colin Davis, London Symphony Orchestra & Chorus

     Hector Berlioz menade att mycken musik framfördes i större lokaler än den var mäktig. "Man hör men man vibrerar inte", klagade han och valde för egen del att låta orkestern svälla, hellre än att krympa lokalen.

     Colin Davis har inte i alla stycken levt upp till Berlioz format. En mer yvig och rumsligt svullen version, som tyvärr just nu inte finns tillgänglig i handeln, har Leonard Bernstein spelat in i Notre Dame.

     Ett rekviem är förstås inget annat än en musikalisk tvekamp med döden. Dess stränga reglemente speglar dödens ounviklighet och tonsättarens tänjande på reglerna uttrycker hans ovilja att acceptera den.

     Dies Irae, om Guds vrede vid Domens dag, inleds hos Berlioz med den mjukaste kör, som om det blott gällde en saga för barn. Men vreden stegras tills plötsligt mässingsblåset bryter fram, skoningslöst triumferande. Fanfaren bär klanger av vedervärdighet. Därefter har våndan inför döden fångat Berlioz.

     I Rex Tremendae framför kören muntert uppfordrande, som barn i färd med att övertala sina förldrar: "Minns, milde Jesus, att jag är orsak till din vandring." Men för varje gång argumentet upprepas står det alltmer klart att Herren inte kommer att svälja det, och ångesten ersätter okynnet.

     Berlioz slutar i "Amen" med en trött, resignerad skönhet hos kören och mjuka pukslag. Han fogar sig i ödet.

Stefan Stenudd
PS (2008): Det var min idé att göra en temasida i DN med recensioner av idel requiem - Mozarts, Andrew Lloyd Webbers, och så vidare. Jag fick i uppgift att skriva om Berlioz dito, men det var sedan inte plats för den i tidningen. Kollegorna försäkrade att det inte alls berodde på något tillkortakommande från min sida, men jag undrar om det ändå inte spelade roll att en rockrecensent varit hädisk nog att våga tycka till om klassiks musik.