Carmen i Handen

     I Handen, en av Stockholms södra förorter, är idrottsklubbarna vilsna. Ortens stora sporthall har den senaste månaden använts till helt andra ting än de brukliga. Först var det schacktävlingen Stockholm Open i ett par veckor, och nu har Operan flyttat in för att repetera och spela upp Carmen.

     Idrottsverksamheten har flyttats till andra lokaler — inte utan gny. Det är inte första gången i den här kommunen, som vill skriva sig på den svenska kartan med hjälp av dylika publika evenemang.

     Denna uppsättning av Carmen ska under hösten uppträda i Växjö och Luleå, så det vill till att de drygt 250 personer som följer med finner sig tillrätta i provisorierna. Blandningen mellan sporthallens rustika inredning och operans apparatur är slående.

     Scenen fyller halva sporthallsgolvet, belysning, kontrollbord och kablar gör en hinderbana av återstoden. I styrketräningssalen, mitt ibland träningsbänkarna, finns sminkbord och rader av peruker. Mellan skruvstäden i vaktmästarnas verkstad står en symaskin och ett näpet syskrin. Scenens kulissplank sträcker sig upp mot sporthallens tak och trängs med en upphissad basketbollkorg.

     Pojkar från Adolf Fredriks gosskör, klädda i lump och sminkade till smuts och spansk solbränna, far runt i korridoren till omklädningsrummen och leker karate. När Carmen sjunger om hur hon älskar, hänger en av pojkarna parodiskt med i en fras, som förhoppningsvis inte hörs till scenen. I en av pauserna får pojkarna tetrajuice och baguetter från Operakällarens butik — de ansvariga tyckte att sporthallens cafeteria var för dyr.

     Det blir snabbt varmt och kvalmigt i hallen när de bullriga fläktarna stängs av, vilket sker så fort repetition pågår. Sångarna klagar på sina tjocka kostymer och vill helst repetera utan dem. Till deras lättnad hinner inte rökmaskinen under scenen spy ur sig mer än några puffar innan den går sönder.

     Vid varje paus öppnas de stora utrymningsportarna. Utanför hallen steker majsolen. I gröngräset samlas rökarnas lilla skara så fort de får chansen. En scenarbetare ligger och läser Hesses "Siddharta", en annan lappar sina avklippta jeans.

     Ensemblen vill inte spilla rasternas dyra minuter på att skynda uppför trapporna till cafeterian, så servering av läsk och kaffe flyttas ner till hallen. Kaffet är gratis, förmodligen för att undvika myteri då repetitionen drar långt in på kvällen — och för att alla ska hålla sig skärpta.

     Skytteklubben kommer till sporthallen med alla sina gevär, som de vill lägga ner i förråden. Men de släpps inte in mitt under repetitionen, så de knorrar en smula och förstår sedan att ta en bakväg.

     Några tonårsgrabbar från orten har ändå slunkit in och satt sig i ett hörn av läktaren. De blir kvar längre än de tänkt sig.

     - Jävla oväsen, va? säger en av dem skämtsamt, och fortsätter efter en stund: Vi kollar på det här sen, va? Farsan kan fixa biljetter.

     För mitt i all bråten och röran, trots provisorier och anakronismer, kommer plötsliga dofter av opera — skön musik, pampiga parader och gripande sorgligheter. Det sker så överraskande, till synes slumpvis, som om hela ensemblen vore blott ett hjälplöst, oförstående medium.

     Då spelar inte heller platsen någon roll.