Country

i Furuviksparken

Reportage i DN augusti 1989





Furuviksparken utanför Gävle har under helgen varit cowboyterritorium. För åttonde året i rad firades countryfestival med country & western, bluegrass och squaredance. Nästan 9000 personer kom i dagarna tre, iförda cowboyhatt och läderjacka med fransar.

     Från flera stånd i parken säljs hattar, skjortor med brodyrer på axlarna och hundratals olika bältesspännen - med bufflar, hästar, sydstatsflaggor och revolvrar. En stor del av publiken, alltifrån småbarn till pensionärer, har klätt ut sig till cowboys. Några medelålders män har revolverbälten hängande lågt på sina höfter.

     En av dem, klädd i läder från hattbrätte ner till stövlarna, visar stolt upp sin omfångsrika revolver. Det är en Walker från 1847, som han köpt i Texas. Eftersom den är antik behövdes ingen licens för att köpa den. Men han försäkrar att den går utmärkt att skjuta med.

     En pojke i femårsåldern jagar skrattande sin pappa med knallpulvergevär. Pappan hoppar till och ylar varje gång det smäller. Han är faktiskt hjulbent.

     Många av de vuxna är förfriskade redan vid ankomsten mitt på dagen och det smusslas inte särskilt smidigt med eget dryckjom. En stor del av publiken är tillrest från hela landet och har slagit läger på campingen intill. Där börjar bokningarna för countryhelgen redan i februari.

     - Här får de sätta på sig den där hatten och den rutiga skjortan, och ingen garvar åt dem, säger Mats Rådberg från countrybandet Rankarna.

     Han är primus motor i festivalen, alltsedan starten. Det började med "Country Palace" på Tyrol i Stockholm, som snabbt blev en fluga.

     - Ett tag skulle varenda pizzeria bli country-ställe, minns Mats. Tyrol blev ett inneställe.

     Det har lugnat sig men Furuviksdagarna har från starten -82 varit en stor succé. 15 band löser av varandra på scen.

     Från början var det bara countrymusik men nu är även squaredance ett återkommande inslag. Den utförs på ett dansgolv som är en gigantisk Sverigekarta. Männen har dekorerade skjortor, bälten med stora spännen och handdukar vid höften. Kvinnorna har ljusa klänningar och underkjolar som ser ut som nejlikor.

     De dansar i finurliga turer som dirigeras av en "caller". Han spelar countryskivor och pratsjunger i mikrofonen sina kommandon till dansarna.

     I ett amerikanskt lexikon finns 5000 olika "calls", danssteg, samlade men det är högst några hundra som kommer till användning. "Swing", "promenade", "dive through" och "star through" ropar "callern" och dansarna tar sina turer. När han ropar "yellow rock" ska paren krama varandra - det heter också "stack the wood". Om han ropar "purple rock", då ska alla springa fram och krama "callern".

     - Utmaningen är att göra det svårt för dansarna, berättar Stefan Sidholm från Sollentuna, som är "caller" på Sverigekartan. Annars tycker många att det blir tråkigt.

     Det finns ett antal nivåer på squaredance, från "basic" till "challenge", vilka fastställts av förbundet Caller Lab i USA och gäller för hela världen. Det dansas square överallt utom i öststaterna.

     På en särskild mindre scen uppträder fyra bluegrassband. De spelar en ursprungligare countrymusik med fela och hastigare rytm. Vad än värdet kan vara av att bevara den autentiska, traditionella countryn så hjälper det inte bluegrassbanden från att låta dammiga. Det är svårt att vara arkeologisk och ändå livfull.

     Countrybanden på stora scenen har elektriska tongångar och modernare sånger. Deras musik påminner mycket om vad svenska dansband spelar. Det är aldrig påträngande eller utmanande, utan ett tonflöde som låter publiken engagera sig så mycket eller lite som den har lust.

     Ett fåtal dansar framme vid scenen, de allra flesta lyssnar i lugn och ro på sina platser - trots att många framåt kvällen blivit ordentligt rusiga.

     De bästa banden har en god portion självironi. Jack Daniels Band sjunger om en lynnig åhörare som ropar: "Spela Skomakar-Anders, annars drar jag till dig!" Rankarna har blivit landsplåga både med "Det är inte lätt att va' ödmjuk" och "Peta in en pinne i brasan". Humorn är ett frejdigt uttryck för att de inte tar country på så gräsligt allvar.

     Det gör inte heller publiken - trots alla cowboyhattar och stövlar. Inne på värdshuset stämmer gästerna plötsligt upp i allsång och det blir "Fritjof och Carmencita".

     Det viktiga med country är inte country, utan att ha kul.

Stefan Stenudd