Creeps

The Creeps blev vida omtalade i somras, som förband på Roxettes konsertturné. Nu är rockbandet från Älmhult stort nog att ge sig ut på en soloturné — först i Sverige och sedan kanske vidare över hela Europa.

     Den svenska turnén pågår i två månader med ett 30-tal konserter. Deras nya LP "Blue Tomato", som släpptes vid nyår, har hittills sålt i 40 000 exemplar.

     Europa har på sistone öppnat sig genom att bandets video till låten "Ooh, I like it" visas ideligen i musikkanalen MTV. I dagarna släpps albumet "Blue Tomato" i Europa och förhandlingar pågår om en turné i maj — juni. Nu ska också amerikanska MTV visa den nya videon, tillsammans med en intervju.

     Bandet möter de snabba framgångarna med skepsis. De vet hur osäkert allting är in i det sista, så de aktar sig för att tänka så mycket på hur framtiden ska se ut.

     - Vi tar varje list-etta som den kommer, säger organisten Hans Ingemansson med ett anspråkslöst leende.

     The Creeps kommer från Älmhult. De började spela ihop under namnet Pillepops — extrem punkmusik. Första konserten i en skola på orten gjorde ordentligt väsen av sig. De slaktade en rad 60-talslåtar. "House of the Rising Sun" avverkades på 15 sekunder.

     De hade köpt upp sig på all salpeter i staden, proppade ner den i stålrör och tände på. Det skapade eldslågor på 10 meter och en så kraftig rökutveckling att publiken inte kunde andas och måste fly ut ur lokalen.

     - Vi kommer aldrig att nå upp till den spelningen igen, säger basisten Anders Johansson. Direkt därefter åkte de till Tyskland och gjorde en rad spelningar, fast de hade minsta möjliga scenvana.

     - I Hamburg var det ett berg som vinkade till sig oss efter konserten, minns sångaren Robert Jelinek. Berget var ordförande i Hamburgs Hells Angels. Jag trodde att min sista stund var kommen, men han ville bara skaka hand och gratulera.

     - Av någon orsak har vi alltid dragit till oss motorcykelfolk, säger Hans. Skinheads också. De lärde sig våra texter fast de inte kunde svenska, åkte ikapp vår turnébuss och ville gratulera. Det blev ibland som "Närkontakt av tredje graden".

     För turnén har fyramannabandet förstärkts med Staffan Öfverman på slagverk och Ole Finnholt på gitarr, för att de ska komma skivans ljud närmare. Den ambitionen är alldeles missriktad. The Creeps är ett av dessa ack så sällsynta band som lever på och för scenen. Skivan är enbart en blek karbonkopia av vad de förmår.

     På turnépremiären på Barowiak är den unga publiken entusiastisk och lokalen perfekt — inte större än att alla känner kontakt med scenen. Man ser taket, till skillnad från stora konsertsalar. I detta intima, trånga rum är The Creeps rhythm'n'blues ett livselixir.

     Robert Jelineks sångröst är fylld av must och märg, ibland mogen som hos de stora namnen från soul och rock. Han brister ännu i auktoritet, som om han inte orkade leva upp till all kraft hans stämma innehåller, men det är tveklöst att tiden kommer att ge hans röst en alltmer hänförande patina. Jelinek kommer att bli en stor sångare.

     Men bandet är inte ett mindervärdigt bihang. Kamraterna från Älmhult bildar fundament för Roberts röst, ett stöd och en inramning som bara närhet och gemensamma rötter ger. The Creeps är det klassiska bandet — ett kamratgäng som alltid har minst lika roligt som sin publik.

     När publiken sjunger "Ja, må han leva" — båda verserna — för trummisen Patrick Olsson som fyller år, är hjärtligheten ett manifest: det här är vad rock'n'roll egentligen handlar om.