Diana Ross

Så många år har gått att Diana Ross nått sin 58:e LP. Ändå är hennes hud alldeles slät på omslagsbilderna och figuren en tonårings. Visst är det märkligt!

     Nå, alla knep hon känner för bevarandet av ett ungdomligt yttre, har också sina motsvarigheter i produktionen av musiken. Eliten bland amerikanska producenter har givit hennes allmänna kärlekssånger en behaglig inramning, alltihop i en ton av viss melankoli.

     Det gör lite ont att vara kär, ändå är man där. Sådana allmängiltiga sanningar behöver kanske föga mer än upprepas. Vad som är beklagligare är den nya skivans mildhet. Ingenting sticker upp, inget river eller bränns. Allt är ljummet, fluffigt, mysigt — och den där lilla aningen sorgset. Det manar inte till dans, möjligen till ett taktfast nickande med huvudet.

     Vad hon än gör med sitt yttre, verkar Diana Ross till sinnet oundvikligen bli alltmer tant.