Duran Duran

Isstadion är inte ens fylld till femtedelen, när ljuset släcks och konserten börjar med en rytmisk monolog. "Fuck the queen!" deklamerar rösten, men så fort scenbelysningen kommer på och musiken börjar blir det snällare.

     Duran Duran har, ganska många år nu, haft en avsevärd födkrok i musik utan profil. Sångaren Simon Le Bon har ingen röst och kan inte dansa, fast han gör flera rara ansatser. Allt är väluppfostrat, varje tänkbar tagg nedslipad. Le Bon är den sorts artist som, efter att ha fallit ner på knä, tycks vara på håret att borsta av byxbenen.

     Han är rockens egen Barry Manilow. En rultig, välartad tonårstyp. Hans publik är den grupp som trots sin ungdom inte behöver rockmusiken för att ventilera något djupare trauma — de som tror att de mår bra. Kanske är det signifikativt för dessa dagar att de är en tynande skara.

     Den glest besatta hallen gör ljudet hårt och skärande. Le Bon gör krumbukter och sjunger "All she wants is..." Orden projiceras på en stor bakgrundsduk. Duran Duran är så pryda att de i refrängerna ständigt börjar på samma mening men aldrig avslutar den.

     Längre fram i föreställningen har Le Bon bytt till svart glitterkavaj och de två bakgrundssångerskorna klär av varandra bakom en skärm — vi får följa skuggspelet. Innan skärmen hissas upp har de nogsamt klätt på sig igen.

     Inte bara ljudet vände sig emot Duran Duran. Ljussättningen var så missriktad att den förminskade artisterna i stället för att förstora och förstärka dem. Men det finns väl gränser för vad strålkastare kan åstadkomma.