Eric Gadd tämligen jungfrulig

En av de spänstigare nya popartisterna är Eric Gadd, som just kommit ut med sin andra LP. Han kallas en svensk Prince, gör dansbar musik med smått erotiska texter och tycker att mansrollen är trist utstakad. Han vill stå på samma piedestal som kvinnan.

     Trots att Eric Gadd nyss fyllt 24 år kallar han sig pojke.

    — Jag säger inte "man". Det låter för gammalt.

    På omslagsbilderna till den nya skivan "Hurra du lever, pang du är död!" gör lockarna och de målade ögonen att han ser feminin ut.

     — Jag tänkte inte på det men alla frågar: vem är tjejen på omslaget? Det är kul att det retar folk. Mansrollen är så trist utstakad. Jag visar nog ändå att jag är en pojke.

     Han talar om ett motförtryck i könsrollerna. Mannen tror sig dominera, men det har uppstått en motpol. Kvinnan låter honom hållas, det är ändå inte säkert vem som bestämmer. Och kvinnan ställs på piedestal, beskrivs som något mystiskt och obegripligt. Hon prisas för sin skönhet.

     — Jag vill också ta del av den rollen, säger Eric. Jag vill också stå på piedestalen.

     Han har fått höra att många upprörs över texternas sexuella innehåll. Det är märkligt. Erotiken är inte naknare än de vällustiga raderna i "Bara Himlen ser på": "Du låter första plagget falla, du låter andra plagget falla..."

     — Jag tyckte inte själv att det var så märkvärdigt förrän folk reagerade.

     Förmodligen drabbas han av en kombination — dels den nya prydheten, till spjärn mot aids och andra malörter, dels svävar hans musik i popens landskap där toleransen är särskilt snäv. Annars lägger Eric Gadd föga energi på sina texters budskap.

     — Kommunikationen är viktigare än det jag kommunicerar. Därav följer att han är mest förtjust i att uppträda för publik.

     — På scen känner jag att jag växer, att det är mitt rätta element. Det är något som jag behöver få utlopp för. Jag vet att jag kan få folk att känna något — glädje, smärta.

     — Jag tror att det finns många människor som har ångest för att de inte får stå på scen. De känner sig små och oälskade.

     Han har titt och tätt jämförts med Prince, såväl för den lätt erotiska framtoningen som för den lekfulla funk-influerade musiken. I längden är jämförelsen tröttande, särskilt som den alltid görs nedsättande.

     — Det är nånting som gör att man inte får vara inspirerad av artister i nutiden. Det är helt OK att ta intryck av David Bowie och Beatles, för att det finns en distans till dem. Men inte Prince, som jag vuxit upp med.

     Det är en vansklig bransch han befinner sig i. Eric Gadd arbetar tillsammans med producenten Klas Wikberg, och de kräver att få bestämma fullständigt över sin musik.

    — Det är så många värderingar i branschen, som man är rädd för att bli påverkad av. Det rimmar inte med vad man tänkte från början.

     — Det heter att en bra skiva är en skiva som säljer bra, och dålig den som säljer dåligt. Skivbolaget har inga andra bevis för att man är bra. Till slut kanske man själv ser det så.

     Han har nyligen bytt skivbolag och har inga problem med att hävda sina friheter gentemot bolagets personal. Svårare är det med andra konstnärer som blandas in i produktionen. De tar sig friheter som Eric Gadd inte trivs med.

     — Gör man till exempel en video så blir det ofta regissörens video. Samma med skivomslagen.

     Eric hamnade i popmusikens värld när han i tioårsåldern flyttade från Gotland till stockholmsförorten Vallentuna. Där hade han svårt att bli accepterad, trots att han redan flyttat så mycket att han saknade gotländsk dialekt. För att slippa trakasserierna bytte han stil. Det hjälpte. Med nya kläder och med musiken lyckades han bli riktigt populär.

     Framgången gav honom en självtillit som sporrade honom vidare, genom flera framgångsrika talangtävlingar och till den första skivan.

     — Jag har alltid gjort saker innan jag har kunnat dem. Det var problemet med första LP:n. Nu på senare år drabbar självkritiken mig.

     Han har också sina betänkligheter inför den bransch han hamnat i.

     — Man får ångest när man ser alla branschrävar som hänger sig kvar år efter år. Folk ligger i kölvattnet och simmar, de tycker att det är ballt fast det är ett skitliv.

     — Jag vill inte bli sån.