Eric Gadd luttrad på krogen

Intervju i DN mars 1991


Eric Gadd

Eric Gadd har kommit ut med tre skivor av sin dansanta popmusik - på tre olika skivbolag. I en bransch där tusentals artister ber och bönar om ett skivkontrakt har han varje gång kunnat välja och vraka. Hans krav är rimligt - skivbolaget ska vara åtminstone lika kompetent på att föra ut hans musik som han är på att spela in den.

     -Mitt förra bolag fungerade inte helt som ett skivbolag borde. Det var ingen samordning mellan de olika avdelningarna, förklarar Eric.

     Det var Polygram, ett av de allra största bolagen, som 1989 gav ut Erics förra skiva "Hurra du lever, pang du är död!". Flera låtar från den spelades ganska flitigt i radio, men den sålde inte mer än 15.000 exemplar. Eric tog en kassett med provinspelningar till nästa skiva och gick runt bland bolagen. Han fastnade för WEA/Metronome.

     - De har skött andra artister så bra. Det märks när de släpper en skiva, det syns i butikerna.

     Viktigast för Eric är att skivbolaget begriper sig på samordning av sina insatser, att veta inte bara vad som ska göras - utan också när. Men han vill inte att de lägger sig i hur musiken låter, det sköter han själv tillsammans med kamraten Klas Wikberg. Genom alla tre skivorna har det varit Klas som producerat Erics musik. De vet precis hur det ska låta.

     - Däremot är skivbolaget bättre på att välja vilka låtar som ska bli singlar och i vilken ordning de ska komma.

     Eric vet att han tenderar att övervärdera bolagets förmåga. Reklam kan inte göra vad som helst till en guldskiva, å andra sidan påverkar förvisso reklamen försäljningen - kanske mer än till exempel för böcker.

     - De som köper en skiva är mer påverkbara på det sättet än vad bokköpare är.

     Vad det än beror på, har Erics nya LP "Do you believe in Gadd?" på ett par veckor sålt dubbelt så mycket som den förra. Ändå sjunger han på engelska, vilket för en svensk artist faktiskt är ett allvarligt handikapp. Trots att artisterna själva vurmar för det engelska språket i samband med popmusiken, verkar inte deras publik känna detsamma. Men för Erics nya skiva rasar det iväg.

     Eric Gadd är ändå inte någon hitmakare. Han tittar förundrat på band som producerar hitlåt efter hitlåt, som på recept.

     - Hur fan gör de? Det klarar inte jag.

    Själv måste han lura ur sig låtarna. Det börjar praktiskt taget alltid med en melodi, som han sedan sjunger rena nonsenstexten till - de ord som råkar flyga ur honom. När han granskar orden finner han oftast en konsekvens dold i dem.

     - Jag skalar bort de rena nonsensorden och kvar blir ord som jag märker att jag menat något med.

     Från dem nystar han sedan fram en text så gott det går. På så vis får han en låt där harmonier och melodi manat fram orden, så att de är oskiljaktiga.

     - Svårigheten är att göra texten begriplig för lyssnaren.

    Men han måste lura ur sig texterna på detta sätt. När han försöker sätta sig ner och skriva verser som ska betyda något och säga något särskilt, då blir det bara tre ord och sedan stopp.

    - Jag är väl rädd för att göra fel med orden. Det är jag inte rädd för med musiken. Pop är en form där man mer eller mindre ska göra fel.

     - Bäst är det när jag får en melodi i huvudet som är direkt förknippad med en händelse. Tonerna frammanar händelsen på nytt. Jag vet inte hur det går till.

     Eric har pysslat med musik så länge han kan minnas.

    - Jag satt alltid och ylade med farsans gitarr.

    När familjen flyttade från Gotland till stockholmsförorten Vallentuna blev det tuffa tag för Eric, han ansattes av klasskamraterna - trots att han inte hade någon utpräglad gotlandsdialekt. Då blev musiken ett sätt att vinna popularitet. Han åkte skateboard och spelade gitarr.

     Men när han granskar sin uppväxt konstaterar Eric att musiken inte alls bara var ett sätt att komma förbi mobbningen.

     - Jag åkte skateboard för att jag åkte skateboard och spelade gitarr för att jag spelade gitarr. Det fanns inga anledningar - jag bara gjorde det.

     - Så vill jag ha det fortfarande. Jag är förälskad i det orsakslösa.

     Det som verkligen driver honom i musicerandet är en alldeles speciell känsla som infinner sig när det går bra. När han föder låtar som verkar bli riktigt bra, och när han står på scen och det fungerar, kommer samma känsla:

     - Det är som en biljett till en annan värld, en annan del av mig själv. En andlig sida. Det är anledningen till att jag fortsätter.

     - Jag har analyserat det hela i efterhand och klätt det i ord, men från början var det rent känslomässigt - jag flydde in i det där tillståndet. Och när man får de där stunderna, då är det värt allt.

     Eric har aldrig tvivlat på sin talang och förmåga, men det händer att han oroar sig för att aldrig mer få gå in i detta förandligade tillstånd.

     - Ibland får jag för mig att - å nej, det kanske inte kommer till mig mer. För jag har aldrig kunnat styra det, aldrig ens kunnat bestämma mig för att sätta mig ner och skriva en låt.

     Tillståndet som Eric beskriver är säkert detsamma som man brukar kalla inspiration, men det är för honom en utpräglat konkret upplevelse.

     - Det är nästan som att befinna sig på en speciell plats. Och jag har känt det långt innan jag kunde ta ett ackord på gitarren.

     Eric drivs till musiken av denna andliga upplevelse och är säker på att han kommer att fortsätta så länge den kommer till honom. Upplevelsen hänger ihop med hans personliga tro.

    - Jag känner mig delaktig och närvarande, att jag har en betydelse för... allt.

     Familjen är katolsk, så Eric är uppvuxen med "Fader vår" och gud som en skäggig farbror. Det var morfadern, en präst i statskyrkan, som konverterade.

     - Han blev mer eller mindre utstött, där på gotländska bygden.

     Eric var ett trotsigt litet barn och ville inte ställa upp på de katolska ritualerna. Han åkte skateboard och spelade gitarr i stället.

     - Men gud som en skäggig farbror hade jag fått med mig.

     Och han var nervös när han tänkte på hur familjen skulle reagera på den nya skivans titel. "Do you believe in Gadd?" står dessutom skrivet i ett kors - det är hädiskt så det förslår. Han satt och bet på naglarna en god stund innan han vågade låta omslaget gå till tryck.

     Annars är Eric försiktig med sin andliga övertygelse. Han pratar ogärna med andra om den.

     - Folk får för sig att man vill missionera, bara för att man har en tro.

     Men nog missionerar han, som andra popartister: han vill att vi ska tro - på Gadd. Kanske är det lättare att svälja än farbrorn med skägget.

Stefan Stenudd