Eric Gadd

Det har sammanfallit sig så att både Orup och Eric Gadd denna vår kommer ut med en engelskspråkig skiva. För Gadds ytterst kosmopolitiska dansmusik faller det sig alldeles naturligt.

     Varje spår på hans nya, tredje skiva är dansmusik enligt funk och lättsam soul. Det spritter om musiken, som om någon hade kittlat honom med en fjäder under hela inspelningen. Trots att han inte är någon framstående dansör, har Eric Gadd en strålande förmåga att göra musik som får lyssnarens ben att rycka — en talang som han i raskt tempo fortsätter att utveckla.

     Hela skivan är lika lekfull som titeln. Det sakrala perspektivet är bara ett buspojksaktigt avstamp, som i första låten: "Excuse me, hallelujah". Han har inget särskilt att säga, bara ord och ljud som ska transportera den rytmiska melodin. Och fast det inte är på modersmålet lyckas han bygga en sångvänlig lyrik.

     Eric Gadd kan verkligen det här. Majoriteten av sångerna på skivan skulle hävda sig väl på topplistorna. Och ändå skymtar bakom popmusiken en större förmåga, där känslorna får ett starkare utlopp och tankarna leds längre än till första anhalten — kanske ska han, lugnad av framgångarna som borde komma med denna skiva, framöver våga utveckla de verkligt intrikata djupen i sin talang.