Fish

När Fish här om året släppte sitt första soloalbum, var det inte svårt att förstå varför han ville klara sig utan sitt gamla band Marillion. På skivan fanns flera spår med spartanskt arrangerad musik, kärvare och magrare än Marillions symfoniska rock.

     Den andra soloskivan tycks dock vara en viss regression. Fish är tillbaka i det svulstiga och pampiga. Redan det inledande spåret "Shadowplay" sätter igång hela arsenalen av musikalisk ståtlighet i ett omsorgsfullt arrangemang.

     Han är förstås hemtam i denna brokiga värld och musiken är böljande, tindrande, skön. Ändå måste man undra, i jämförelse med den första soloskivan, varför han så kvickt retirerade från de vita fälten på sin musikaliska karta. Känner han sig svag och naken utan den orkestrala kostymen?