Gianna Nannini

Som andra extranummer sjunger Gianna Nannini en italiensk version av "Me and Bobby McGee", ackompanjerad endast av sin egen akustiska gitarr och diskret slagverk. Det hörs tydligt att hon lyssnat många, många gånger på Janis Joplins version.

     Och den italienska sångerskans stämma är inte alldeles ute och cyklar. Den raspar, svävar, stiger och sjunker med samma intensitet. Hon njuter ohöljt av sin sång, av att tänja stämbanden och brottas med tonerna. Det är sällan man hör sång som är så nära släkt med Joplins — ett frändskap mycket mer än plagiat.

     Tyvärr är det sällan under själva konserten som Nannini ger samma utrymme åt sin röst. Det hårdföra bandet omger henne i stället med karga, högljudda rockriff — utan särskild profil — och hon svettas för att göra föreställningen till en röjarfest. Det har sina poänger, men blir ett slöseri på ett uttrycksmedel som har så mycket mer att ge i ballader och i sparsam instrumental ram.

     Stämman förtjänar en respektfullare omgivning.

     Hennes framtoning, i läderjacka och jeans, pekar dels på rock'n'roll men dels också på hennes androgyna gestalt. Gianna Nannini är en utpräglad pojkflicka, vaggande på scenen hjulbent som en cowboy, dansande i rörelser hämtade ur den kinesiska försvarskonsten tai chi. När hon i en hastig, trotsig rörelse blottar sitt ena bröst innebär det en överraskning — jaså, det är verkligen en kvinna!

     Eftersom hon rör sig som tuffa förortsgrabbar och sjunger lika mörkt och hest som Rod Stewart var det lätt att tro något annat.

     Den svävande könshemvisten är naturligtvis spännande, men spännande är också — alldeles i sig själv — hennes sång, där den får ordentligt med utrymme. När hon spelar som mest på det förstnämnda, kommer tyvärr det andra i kläm.