Hiphop

Skivrecension i DN mars 1989

Run-DMC: Tougher than leather Public Enemy: It takes a nation of millions to hold us back Eric B. & Rakim: Follow the leader

Public Enemy: It takes a nation of millions to hold us back(DEF)

Run-DMC: Tougher than leather (Profile)

Eric B & Rakim: Follow the leader (MCA)

Hiphop är en överraskande subkultur. Dess främsta uttrycksmedel - grafitti - är bildkonst, vilket måste vara alldeles unikt inom de gångna decenniernas ungdomskulturer. Och dess musik är utan orkester - den består av kollage på gamla discoplattor och "rap", rytmiskt talade texter.

     Till skillnad från den likaledes upproriska punken finner hiphop efter flera år sällan annat än förakt och fördömanden från vuxenvärlden. Bilderna upprör mer för platserna de målas på än för motiven, musiken mer för det antimelodiska i den än för innehållet.

     "Jag sjunger inte, vi har inget band", säger Eric B & Rakim, "bara en discjockey och min rap. Det är hiphops grund och den står ännu."

     Det går att dela in de flesta hiphop-artisternas texter i tre ämnen. Först och främst talar de om sig själva, om hur häftig deras musik är och hur överväldigande de är som artister och utmanare av omgivningens intolerans.

     Run-DMC låter sin rap dekoreras med tunga rock-riff och påträngande elgitarrer. Deras lyrik är munter och fungerar mestadels som en egen hejarklack. Det vanligaste ordet på skivan är deras eget namn.

     Detta är en utpräglad getto-tradition, en jargong som trotsigt från samhällets botten ropar ut sin stolthet. Run-DMC säger i titellåten:

     "Så länge jag lever håller jag huvudet högt."

     Den osofistikerade uppkäftigheten är livsnödvändig för att hålla näsan ovanför eländets vattenlinje, i de svarta fattigkvarter i USA där hiphop föddes. Den största fienden är narkotikan, som också är ett vanligt tema i rap-texter.

     "Skam över den broder som langar", säger Public Enemy, som rakt igenom sina texter visar osminkad rasmedvetenhet. De talar politik, tredje återkommande temat i rap, och de gör det med skarpa, otvetydiga ord:

     "Här är ett land som aldrig brydde sig ett dugg om en broder som jag."

     De svarta bröderna i Public Enemy har sina rötter i 60-talets proteströrelse. I "Rebel without a pause" säger de, med ett ordval som knyter ihop politiken med hiphops jargong:

     "Det här partyt startade precis '66 med en pro-Svart radikal mix".

     Och på ett annat ställe:

     "Ert CIA skämtar inte, ser ni. Både King och X - de gjorde sig av med båda."

     Public Enemys musik är den mest talföra och samtidigt den mest musikaliskt stelbenta. Även deras röster är bleka, utan Run-DMCs kraft och utan Eric B & Rakims hotfulla laddning. Men lyriken är rik, från slagord till engelska nonsensrim:

     "To da poke-a-nose, we call da hide-a-ways. A pack of franks, and a big bag of frito lays."

     Eric B & Rakim har stor personlighet i sin musik, som oftast är lågmäld och alltid spännande. De berättar om sig själva med stolthet, förstås, men bekänner också vansinnet:

     "Scenen är en bur och mikrofonen är en demon."

     Fast de är djupt införstådda med sitt ursprung och den bistra, frätande verklighet som är deras bröders, märks i texterna att de undrar vad för uttryck de är medel för.

     "Publiken blir 'psycho' även om jag inte rör på mig", säger de både som skryt om sin sceniska kraft och som en undran om vad de egentligen håller på med.

     Rap-artisterna leds mot precis samma upptäckt som varje rockgenre före dem gjort. Rock är inte musik - det är ett sätt att överleva. Public Enemy säger det också:

     "Jag rullar (roll) med slagen så att jag överlever, försöker rocka för att det håller publiken vid liv."

Stefan Stenudd