Iron Maiden

Iron Maiden har under hela 80-talet varit ett av de mest betydande banden i "heavy metal", den högljudda rocken. Deras LP-skivor och scendekor frossar i monster (deras eget heter Eddie) och mardrömslandskap. Ingenting är lättare än att driva gäck med denna övertydliga genre inom rockmusiken — men det görs redan i högsta grad av dess egna aktörer.

     När sångaren Bruce Dickinson särar på sina läderklädda ben och lutar sig ut mot publiken, pekar och stirrar — då döljer han inte att skrattet lurar under struphuvudet. Fyrverkerierna och de många magnesiumbomberna ligger närmare Disneyland än underjorden. Det är inte särskilt farligt.

     Vad är då "heavy metal"?

     - Maiden! Maiden! Maiden! Mal publiken i en talkör som låter fotboll. Ja, Iron Maidens konsert är en fotbollsmatch.

     Även när publiken sjunger den refräng som är odjurets tal saknas svarta mässors demoni. Det är fotboll.

     Publiken betår till övervägande del av grabbar. Bredvid mig sitter en kraftig kille uppemot tjugo och knuffar på sin kompis, som upprepat sjunker ner med huvudet mot sina knän och somnar. Många står upp, konserten igenom, spelar luftgitarr och slår ut med knutna nävar i takt med musiken. Iron Maidens låtar innehåller taktbyten, från det snabba och hetsande till marschmusikens låga, starka växel.

     Men det finns en hejd. Sångaren, som gärna pratar med publiken, blir plötsligt allvarlig när han säger ifrån åt de upphetsade som slår sina grannar i klungan framför scenen. Han kallar dem "mashers".

     - Alla vi andra är här för att ha kul. Ni som vill dunka folk i nacken kan väl gå ut på gatan och bli överkörda av en buss, eller vad fan som helst!

     Framför mig står två pojkar som inte kan vara över tolv år — de har många generationskamrater på den här konserten. De är blonda, bleka och magra som av självsvält, sträcker upp sina nävar och sjunger med i sångerna. Och de stirrar mot scenen med blickar fyllda av själslig panik, en förtvivlan längtande efter att släppas ut. De skriker inte och ibland kastar de nervösa blickar omkring sig — de märker, i detta virrvarr, att de är iakttagna.

     Något vill de ha ut av den här konserten — bokstavligt talat. Något mörkt inuti dem. De hoppas att gitarrernas krevader ska slå upp hål i deras bröst, där det mörka kan sippra ut.

     Det händer inte. Men de vill tro att det kunde ha hänt, och det är något slags tröst. Iron Maidens sångare önskar oss en fortsatt festlig fredagskväll. Tack, men hur då?