James Brown

Slottsparken i Sofiero borde passa som handen i handsken för den man som med all rätt kallats "king of soul", men James Brown har abdikerat och låter nu sin egen konferencier presentera honom som ömsom "godfather of soul", ömsom "soul general". Det är signifikativt. James Brown måste kämpa för en plats i solen, och på Sofiero regnar det.

     Sedan han skivdebuterade på 50-talet har James Brown farit som en tornado över otaliga scener i Amerika, dyrkad av publik och artister. En legend. Men åren går, den svarta tredelade kostymen lyckas inte dölja magen och det fåtal danssteg han bjuder på avslöjar att åldern tar ut sin rätt även på "den hårdast arbetande mannen i show business".

     Det kunde vara vackert, att se honom åldras som ett vin eller en ost, vinna i karaktär och mognad. Men James Brown vågar inte, han försöker i stället konservera, dölja för sin publik att tiden går — ibland ser det ut som en utmaning: "Än kan gubben!", vilket inte är sant. När äntligen, efter ett antal funklåtar i högt tempo där tiomannabandet jobbat hårdare än han, James Brown sjunger "This is a man's world" går först en rysning genom publiken och några tändare höjs — men trots att han bara ger oss ett par verser står det klart att rösten har mindre botten nu än vid det första framförandet för snart 20 år sedan.

     I samma låt börjar han kasta fram namn på fallna storheter i rock'n'roll: Elvis, Sam Cooke, John Lennon och fler. Han har överlevt dem, men till vilket pris? En konservburk. Det går att äta men det smakar inget vidare. Snart får bandet ta över igen och fylla den magnifika slottsparken med funk i snabbtakt. När tiden går där i vätan efter regnet och natten kommer är det många i publiken som inte lyckas hålla värmen. Ideliga saxofonsolon och James Browns hundrafalt upprepade utrop "Make it funky!" var en brasa som falnade långt innan konserten tog slut.

     Föreställningens relativa höjdpunkt var "Prisoner of love", i ett dämpat, innerligt arrangemang där James Browns röst en stund fann plats och egen resonans några minuter — innan det blev trumpetsolo och orkestern fick ta över bollen.