Janet Jackson

Globen

Konsertrecension i DN oktober 1990





Hon var tvungen att ställa in torsdagens konsert i Köpenhamn, på grund av en envis influensa, och de brukar inte gå över på en dag. Därför hålls vi i spänning under den långa väntan - ska hon verkligen stå pall mot virusen, för den näst intill fullsatta Globens publik?

     Salongen värms upp av en utpräglat urtypisk soulartist från Motowns stall, Johnny Gill. Redan när han kliver upp på scen ser han ut att ha hållit på i timmar. Publiken, som till största del är ungdomlig, behandlar honom med vänlig förjusning men utan passion. Han ser också särdeles liten ut på den lilla del av scenbygget som han tillåts breda ut sig över.

     Tonåringarna i publiken var kanske några år tidigare Carolas fans. Nu har de vuxit lite och vill ha något tuffare - precis som Carola själv, som också numera lånar inspiration av Janet Jackson.

     Janet är 23 år och hennes två senaste LP har sålt 6 miljoner ex vardera. Hon har hur många topplisteplaceringar som helst med "Nasty", "What have you done for me lately", "Pleasure Principle" och andra låtar. Ändå är hennes berömmelse alltjämt först och främst fixerad vid det faktum att hon är Michael Jacksons lillasyster.

     Det är också tydligt att hennes artisteri hämtat en stor del av sitt innehåll ur storebroderns specialiteter. Hon dansar liksom han i ett slags staccato, har samma bistra minspel på scen och samma sträva, hårda rytmljud i sina låtar. Det är bara det att han har och är så mycket mer.

     Hon kämpar hårt med dansen och sprången över scenen, där metall och mängder av strålkastare gnistrar. Allt är exakt arrangerat, dansarna vet precis sina platser, musikerna spelar som på program. Det märks och tränger sig på, men det lever inte. Janet Jacksons röst är tunn, kanske av virus men kanske ännu mer av bristen på en motivation som sträcker sig längre än till ren underhållning.

     Hon snuddar vid sociala teman, det ska man ju numera, men det blir bara som synkoper i den stadiga diskotakten. Riktig skjuts på scenen och i publiken dyker upp först efter trekvart när hon framför "Black Cat" - en låt som är mer av hård rock än diskodans. Synd att den är ensam i sitt gebit.

     Janet Jackson tar väl hem ett slags arbetsseger, stödd av dansare och en påkostad elektronik. Hon är en ardenner, där hennes storebror är ett arabiskt fullblod. Och även utan brodern till jämförelse - en jämförelse hon själv påkallar - är nog Janet Jackson alldeles lagom på video och skiva. På scen blir hon betydligt mindre.

Stefan Stenudd