Jellyfish

"Jag tror att jag skulle vilja spela gitarr och vara en Beatle", sjunger Jellyfish på sitt debutalbum. Deras sånger har också ofta jämförts med Beatles — melodierna är delikata, arrangemangen utförliga och spelglada. Jo, det kommer flera Beatles-liknande glimtar, men också mycket som minner om Queen.

     Draget av sentimentalitet är tydligt, likaså ett lyckligt frosseri i musikaliska ingredienser. De är noga med att betona att både stråkar och trummor är autentiska, inte framställda med modern elektronik.

     Jellyfish kommer från San Francisco, och det är väl det enda rimliga. Flower power är närvarande såväl på det färgsprakande omslaget, som på deras kläder och i de dekorerade sångerna. Men musiken är inte en sextiotalistisk renässan, den har bara en hel del därifrån i bagaget.

     "Bellybutton" är ett utmärkt argument för den musikaliska förtjusningen, som under den nya dansmusikens herravälde tycktes ha fått nådastöten. Tillsammans med band som Worldparty och Lenny Kravitz bevisar Jellyfish att popen inte är död — den har bara återvänt till sina rötter.