Jerry Williams

"Sveriges vackrast belägna folkpark" heter det på en stor skylt och det är inga överord. Parken ligger på en höjd med formidabel utsikt över sjön och kuperat skogslandskap.

     Den betagande utsikten är god kompensation för parkens i övrigt begränsade attraktioner. I ett stånd får man slänga bollar på retsamt grinande dockor. Det ser betydligt lättare ut än det är. Ändå vinner DN:s recensent en lika tydlig som väntad seger över Expressens utsände.

     Jerry Williams har inför sin premiär dragit en stor och varierad publik. Ungdomar och vuxna är tydligt förfriskade, det är gott att barnen får stå för sig själva, längst fram innanför avspärrningarna.

     Han närmar sig de 50, svensk rocks perpetuum mobile, gör en bejublad entré i svartvitfläckig jeansjacka och matchande boots. De fem bandmedlemmarna har dansbandsklädsel, med kråsskjortor och ljusa kavajer med markerade slag — dock boots, även de.

     Tyvärr har deras ackompagnemang mer av kråsskjortorna än av bootsen. Det låter ibland besvärande likt dansband. Låtarna är alltför lamt arrangerade.

     Jerry har turnerat sedan 1962 — det sägs att hans första folkparksturné började just i Orsa. Rutinen är märkbar, men också den barnsliga förtjusningen. Han ägnar sitt liv åt det här för att han varken kan eller vill annat. Och folkparkspubliken i Orsa är inställd på hans våglängd.

     - Be bop a lula, she's my baby, börjar han och vänder sig tvärt om för att dricka en läsk — och han vet att publiken tar vid. Han är fräck nog att avbryta publiksången med nästa klassiska lyrik: Well o well o wop wip wip wip...

     Därför är det märkligt att han ingen enda gång talar med sin publik. Det enda vi får, utom sången, är upprepade rop — som programförklaringar:

     - Rock'n'roll!

     Hans senaste hit "Did I tell you" och "I can jive" väcker den största förtjusningen, men det är den innerliga versionen av Lennons "Working class hero" som gör det största intrycket — framför allt för att den är så suggestivt arrangerad. Här blir också hans stämma större och fylligare än den egentligen är.

     De övriga sångerna i hans bagage må vara tidlösa, men också färglösa.

PS (2008): Det retsamma nämnandet av en bollduell med Expressens utsände illustrerar den kollegiala rivalitet som rådde (och säkert fortfarande råder) mellan morgon- och kvällstidningarnas rockrecensenter. Vi på morgontidningarna avundades kvällstidningarnas recensenter för att de med sin senare pressläggning kunde se en konsert till slutet innan de började skriva om den, och det faktum att de oftast hade första tjing på att intervjua stjärnor, eftersom skivbolagen ansåg dem viktigare för försäljningen. Däremot var vi innerligt tacksamma för att vi slapp sätta sifferbetyg och banalisera konsertupplevelserna för att det skulle bli slagkraftigare rubriker.