Johan Kinde

Kindes diskreta, lågmälda sångstil liknar konversation. Han pratar sig igenom låtarna, som man utbyter anekdoter runt ett cafébord.

     Texterna är också sammansatta för att fungera i sådant framförande. De är talbara och ordrika som rapp-lyrik. Det gör dels att de är ovanligt begripliga och dels att de mal på genom vers och refräng, utan att orden riktigt vill fastna.

     Undantaget är förstås den svensktoppshit som givit hela albumet sitt namn: "Valona". Det ordet lär man sig. Samtidigt är det bara i den låten han snuddar vid det kryptiska, med sin förvirrande bokstavering: v-a-l-o-n-a-v, a-l-o-n-a. Man måste verkligen lyssna för att få ihop det.

     Annars sjunger han om kärlek som hålls vid liv genom telefonsvarare, och om den osannolika glädjeflickan som ställer upp gratis för den 14-årige pojken bara han lovar att han är bra. Kärleken framträder lika diskret som rösten, det är mer av attraktion och irritation än av passion. Kindes värld är behärskad.

     Innaför behärskningen skymtar ändå allvar och känslor. Poplåtarna är inte alldeles så bagatellartade som de låtsas. Man kan ändå inte låta bli att fråga sig varför de måste låtsas.