Julian Lennon

På all världens estrader dräller det av stora artisters söner och döttrar, som tack vare blodsbanden börjar sina karriärer på förstasidorna och sedan klagar på att de evinnerligen jämförs med sina föräldrar.

     John Lennons son Julian gör å andra sidan inte precis allt han kan för att undvika det. Han sjunger som sin far och skriver samma sorts enkla rockballader (ibland rena kalkeringar). Dessutom ser han nästan på pricken ut som John. Graden av identifikation är så stor att det pockar på psykiatrisk vård.

     För en enda LP vore likheten och efternamnet säkert nog, men nu har Julian hållit på sedan 1984 och släppt fyra skivor — det är en lika långvarig skivkarriär som Beatles hade, om än inte alls lika flitig. Kan det alltjämt vara skuggan av fadern som säljer Julians plattor? Knappast.

     Julian måste ha hittat en egen publik av hyfsat format, förmodligen bestående av människor som inte alls har Johns tongångar i ryggraden. Ty faderns fans saknar i Julians musik framför allt texter som handlar om något.

     Julians musik är välskräddad och omsorgsfullt producerad — inte bara med bitar ur Johns och Beatles effektregister — men texterna är blott dekorationer, vaga eller rent intetsägande, även när de bär pretentiösa teman. Det gör naturligtvis hans sånger bleka, oavsett vem de påminner om.