The Leather Nun

Det är som det bör att Lädernunnan översatt sig till engelska — helst en bred amerikanska. Den skoningslösa, lunkande rockmusiken känns mycket New Yorksk. Tunga kliv längs skumma kvarter omkring Washington Square.

     Mörkret och omedgörligheten i denna form av bullrande rockmusik har sin egen lyriska klang — en av trötthet. Men den är inte uppgiven utan rebellisk, en trötthet på något. På en hel del, i själva verket — kanske framför allt den civiliserade människans förställning.

     Det är klart att the Leather Nun inte saknar förställning och poser — svart läder, förstås, solglasögon och en trumpenhet på scen som tvingar publiken att stå för allt tillmötesgående. Deras pose är tydligt en antipose, och det är faktiskt vilsamt.

     Musiken skulle svårligen beskrivas som vilsam, trots det slöa tempot. Den håller sig konsekvent till de mest grundläggande arrangemangen och den högsta möjliga volymen.

     Under fredagkvällen på Dailys Melody brast det dock i manifestationen. Ljudet var inte ens högt nog att skapa ett kvardröjande pip i öronen, musikens kliv var inte tunga nog att sätta vare sig golv eller publik i gungning. Av den rebelliska tröttheten på något, återstod bara själva tröttheten.

     Bandets sångare och förgrundsgestalt Jonas Almqvist hade krupit ihop bakom solglasögonen och tittade bara stundtals fram med mer än bleka recitationer av sina sånger. Ackompanjemanget var visserligen alltjämt konsekvent, men inte särskilt genomträngande.

     Och ändå fanns näring i konserten. Rocken rullar på och det är en mänsklig styrka, inte svaghet, att ha sina måndagar — till och med på en fredag.