Lena Philipsson

A woman's gotta do what a woman's gotta do (Columbia)

Skivrecension i DN april 1991

Lena Philipsson: A woman's gotta do what a woman's gotta do

Det första som märks är den professionella, genomarbetade produktionen. Musiken är så där gediget förpackad som hos de mest påkostade utrikes artisterna. Samma intryck gjorde Lenas förra skiva.

     Också det musikaliska innehållet ligger mycket nära förra skivan, och det gör likheten en smula besvärande. Efter det här behöver hon något nytt inslag, en ny vinkel i sin musik, för att inte falla ner i rena monotonin.

     Den här gången har hon ändå motstått upprepningen genom ett lustigt tema - Lena framträder som agenten 006, en tuff kämpe i kriget mellan könen, med stor blänkande revolver och svart dress med intrikata hål för huden. En superhjältinna, en äventyrerska.

     Sångerna berättar om mord och rättegång, om män som slår sina kära och om denna amazon som inte låter sig kuvas ens av kärleken. Det är rätt kul. Omslagets texter ledsagas av serieteckningar, där Lena paraderar i sin dress och sin revolver.

     Det är förstås med retsam förtjusning hon tar till sig ett av de manligaste attributen, och låter skivtiteln leka med ett utpräglat macho-uttryck. Det är bara synd att låtarna, hur välgjorda de än är, inte har något nytt att komma med. Kanske skulle hon vinna på att låta instrument och arrangemang falla i bakgrunden nästa gång, till förmån för ett utforskande av den egna röstens kvaliteter och resurser. Där finns helt bestämt ännu mycket att upptäcka.

Stefan Stenudd