Lili & Sussie

Det har varit skolavslutning och Linköpings centrala kvarter är fyllda av ungdomar med studentmössor. Jag frågar en av dem, med en flaska Grappo i ena handen och brännvin i den andra, om han ska till folkparken.

     - Nej, där är det drogfritt.

     Kommunen har för femte året arrangerat stor fest i parken på skolornas avslutningsdag. De kallar evenemanget "Sommarnatt". För 40 kronor får ungdomarna rock och diskotek till klockan två på natten, korv och dricka ingår i biljettpriset. Fem lokala band spelar, dessutom Neopop från Göteborg och Lili & Sussie, på olika scener. Tolv bussar står beredda för gratis hemtransport när parken stänger.

     Det här året ska det för första gången på länge bli ungdomliga arrangemang varje helg hela sommaren, under rubriken "Solsting". Folkparken ville inte göra det, så det är kommunen och musikföreningen Rock d'Amour som hyr parken.

     - Vad som drog igång det hela, berättar Hans Wahlberg som är kommunens programansvarige, var ungdomsbråk i augusti förrförra året — precis som i Kungsträdgården i Stockholm. Så förra året hade vi "Drag i augusti" i parken, och nu är det hela sommaren.

     - Vi vill ha hit ungdomen igen, som det var här på 70-talet. Hittills under 80-talet har det mest varit dansband och en vuxen publik. Vi måste blåsa liv i folkparken.

     Vakterna vid stora scenen är skolungdomar. Fast de inte är särskilt storvuxna klarar de av jobbet när parkens 2000 besökare — de flesta i de lägre tonåren — trycker på.

     Lili & Sussie blev av med sina scenkläder i Trollhättan på onsdagen, där någon bröt sig in i deras turnébuss. De fick skynda sig att gå shoppingrunda. På Linköpings folkparksscen är de ändå så praktfulla att publiken inte behöver sakna något.

     Den blonda duon hör till den sorts folkliga popartister, som aldrig väcker annat än förakt och löje från vårt lands smakdomare. Lili & Sussie är lika anspråkslöst poppiga och folknära för ungdomen idag, som Lill-Babs var för tidigare generationer. Det ger ingen stor plats i encyklopedierna men det är verkligen ingen barnlek.

     Popartister måste finna en mycket exakt ton, en air som inte går att förfalska, om de ska bevara trovärdigheten inför 2000 uppspelta ungdomar i småstaden. De måste ha hjärtat hos den breda medel- och underklass de riktar sig till.

     Med Lili & Sussie är det ingen tvekan. De ropar "Kom igen!" ett antal gånger, som alla rockartister, men det hörs att de ropar till sina syskon och kamrater — inte till fans eller målgrupp. Trots att flickorna är paranta som på bio, kan man hela konserten igenom föreställa sig dem tjoande lika helhjärtat mitt i publiken. De identifierar sig med sin publik.

     Musiken är hurtig, energisk disco av tillfredsställande märke, flickornas sång är starkare och säkrare än förra året, showen är imponerande genomarbetad, idérik och varierad. Två dansare gör sitt jobb bredvid sångarnas enklare koreografi, musikerna är disciplinerade. Den knappa timmen rinner iväg och känns ändå som två.

     Ljussättningen är mest iögonfallande. Strålkastarna skapar en djungel av ljuskäglor. Kulörerna är lika originella som i kyrkors glasmålningar — kadmiumrött, gröngult och blekt violett.

     Fast det måste sägas att Lili & Sussie inte gör musik som är så mycket att lyssna till, är deras show välgörande att titta på.

PS (2008): Redan när jag skulle börja skriva för DN berättade jag att jag ville skriva konserttexter där jag vände mig från scenen och mot publikhavet, för att se vad som hände där. Folkparkerna var särdeles tacksamma för det perspektivet, med människor desperata på förlustelse och band som ibland spelade praktiskt taget för dövöron. En folkparksspelning var inte längre än 45-50 minuter — mer hade publiken sällan tålamod för. De ville vidare för att hitta kärleken eller tillsammans med vänner underhålla sig helt själva. Jag och fotografen brukade gå runt och dokumentera allt vad vi orkade. Tyvärr var det sällan plats i tidningen för de många bilder och scener som vi fångade.