Lisa Nilsson

Titellåten på Lisa Nilssons skiva är en uppenbar hit. Den börjar ungefär som Temptations gamla "Papa was a rolling stone" och fortsätter som Titiyos "Man in the moon". Ingen dålig kombination. Men framför allt lyckas hon med sin svävande, melankoliska stämma blåsa liv i textraderna, så att de framstår som en kärleksfull människas själva credo: "Du är himlen runt hörnet för mig".

     Det är märkligt hur himlen dyker upp på de flesta svenska popskivor numera — från Thåström till Eric Gadd. Kanske antyder det en växande längtan efter andlighetens symboler, om inte efter andlighet i sig.

     Här är det Mauro Scocco som längtar till himlen, för det är han som skrivit såväl denna som de andra låtarna på skivan. Kollegan i gamla Ratata, Johan Ekelund, står för produktionen. Lisa Nilssons insats är den vokala, och hennes röst har så mycket karaktär att det räcker för att ge låtarna en egen profil. Jag tror också att producenten bemödat sig om att gå hennes karaktär till mötes.

     Där finns också skivans lilla svaghet. Sångerna är romantiska och välljudande, förvisso, men kanske en smula försiktiga. Man ville gärna se en spricka i den glatta ytan, där Lisa Nilsson alldeles själv, alldeles otuktad, trängde fram.