Martin Rössel

Att Martin Rössel är spirituell hörs tydligt på både texter och musik. Det hörs tyvärr också att han leker bort en begåvning som skulle orka mer. "Resan" är en skiva som inte gör särskilt god nytta av sin upphovsman.

     Texterna är överlag lustifikationer, små skämtsamheter utan betydelse. "Tja la la la la — kär" är naturligtvis ironiskt menat, men bara några spår från "Popsång", en parallell till Paul McCartneys "Silly love songs", blir det plötsligt möjligt att tro på den förra texten som ett ideal.

     "Tja la la la", tjaha. Varje text är ett betydelselöst hugskott. Resan blir därigenom ganska händelsefattig. Det är symptomatiskt att konvolutet återger texterna med svårläst typografi.

     Med musiken är det annorlunda ställt. Visserligen tvingas den av versernas enkelhet till vissa smala stråk, men där rör den sig i stället uppkäftigt med yviga omvägar och färgrikedom. Där finns också ett friskt och smått kaotiskt skramlande.

     Rössel skulle förmodligen ha vunnit på att sjunga på ett främmande språk, så att musiken inte tämjdes av lyrikens låga ambitionsnivå.