Två mässor

     Johannes kyrka hör till de imponerande byggnader som tycks större inuti än utanpå. Det är så högt till tak att kyrkan inom sig sluter en alldeles egen himmel. Det ger också en överväldigande akustik.

     Bengt Ernryd har skrivit en mässa, inte alls av religiösa skäl, utan för att den bundna formen inspirerat honom och kyrkans akustiska rum lockat honom. Hans mässa visar sig hänga mycket löst i regelverket. Trumpet, elektroniska klaviaturer och en omfattande variation av slagverk sysselsätter sig mest med att punktera körens framförande av de obligatoriska fraserna.

     Säkert är det här Ernryd hämtat skaparlusta — oviljan att uppleva den religiösa extasen men avunden mot den, eller i alla fall dess estrad. Hans mässa är allt igenom profan. Slagverken dominerar — spirituellt och livfullt spelade av Anders åstrand — och de bryter ständigt sönder körens sakrala tendenser. Trumpet och klaviatur är mest nyfikna vittnen till detta uppror mot heligheten, inne på det heligas mark. En och annan gång stiger de fram till ett kommenterande, men aldrig ett deltagande.

     Kanske är det ändå kyrkans tyngd som så småningom avgör striden, för instrumenten finner sig ett alibi i den dolda rytmen i körens sång, understryker den och har plötsligt gått samman med den. Mässan blir inte fullt andlig, men i sin lyckliga final definitivt innerlig.

     Ernryds verk föregicks av Frank Martins mässa, som trots att den komponerats ett par decennier in på vårt sekel håller sig nära traditionen. Kontrasten mellan de båda mässorna hade varit en skön chock om inte Trio Ex Tempore mellan dem spelat ett par korta stycken utan särskild plats i konsertens sammanhang. Dessa tog tyvärr udden av överraskningen.

     Min rockmusikkollega Nils Hansson hade annars gjort en upptäckt som jag tycker var mitt i prick: Samma ord hade ofta ett direkt motsatt värde i recension av klassisk respektive rockmusik. Exempelvis är rått och stökigt negativt i förstnämnda men positivt i det senare, medan motsatsen gäller för ord som stramt och exakt. Vad som värderas högst i klassisk musik är rena fiaskot i rock'n'roll. Jag undrar vad Mozart och Beethoven hade tyckt.