Metronome

     Den svenska skivetiketten Metronome har efter en tids tystnad åter väckts till liv, under multinationella WEA:s beskydd. De inleder med att ge ut 22 skivor från 60- och 70-talet. Till hösten kommer ännu fler.

     Tonvikten ligger på Cornelis och Fred åkerström, som tillsammans täcker 10 av CD-skivorna, men den som kliver fram med av tiden slipad lyster och skärpa är Bernt Staf.

     Det är hans debutalbum "När dimman lättar" från 1970, som ingår i CD-serien. Förhoppningsvis betyder det att skivbolaget ämnar fortsätta i god kronologi med åtminstone "Vingslag" och "Valhall". Ty Stafs sånger stiger fram ur sin tid med häpnadsväckande vitalitet.

     Sången "Familjelycka" blev en riktig slagdänga när den kom — så populär att redan det fläckade artisten i många kulturvårdares ögon. Skivan fick ändå många hedersbetygelser men senare hade Staf det dåliga omdömet att kalla sig "centerkommunist" — en socialist som brydde sig om miljö och natur och det enkla. Idag är det "haute couture", då var det offentligt självmord.

     Han fnystes åt och petades åt sidan. Men nerven, den spröda, skälvande nerven i hans sång och kompositioner — den har med tiden bara vuxit. Detsamma kan sannerligen inte sägas om många av hans kollegor och belackare. En känsligare stämma är svårfunnen, en lyrik med samma allvar och längtan sällsynt.

     Det är också glädjande att Fred åkerström och Cornelis blir så väl representerade. I och med CD:ns segertåg kommer snart den dag då gamla skivor — "black disc", som de säger i branschen — inte längre går att få tag på. Det vore hemskt om vi därmed skulle förlora åkerströms "Dagsedlar åt kapitalismen" och hans nattsvarta Bellmantolkningar på "Glimmande nymf", eller Cornelis från "Ballader och oförskämdheter" till de egensinniga versionerna av Taube och Victor Jara.

     De båda trubadurerna dyker också upp gemensamt med Ann-Louise Hansson på "Visor och oförskämdheter", inspelad på en konsert i Stockholm 1964. Där sjunger Fred "Fröken Saga", med rysligt fin text av Stig Dagerman, alla tre tar i med "I natt jag drömde" och Cornelis sjunger den makabra lilla visan "Mördar-Anders".

     Sistnämnda sång finns också med på Jailbird Singers skiva "Tjyvballader och barnatro". Den trängs med sådana rara klanger som "Där björkarna susa", "Ovan där" och "Jungman Jansson". Denna den äldsta skivan i bunten av återutgivningar har en charm som gör den lyssningsbar, fast tiden sprungit ifrån den med många mil.

     Trots att avståndet i tid inte är lika stort, är det svårare att le överseende åt Gösta Linderholms "Jordsmak" från -78, som har ett drag av hysteri och flyktighet, eller för den delen åt Magnus & Brasse "Levande på Nya Bachi". Åt dem borde man ju till och med skratta, men gör det inte längre. "Verkmästar'n i magen" och de andra sketcherna är helt enkelt inte tillräckligt underfundiga.

     Också Maritza Horns "Jämmer och elände" är idag svår att uppfatta särskilda kvaliteter i. Titeln har blivit en allt överskuggande realitet för hennes genre- och tidsbundna sångstil.

     Däremot förmår Marie Bergman med "Närma mej" ännu charmera. Hon får fram något delikat i sina visor, något ömt som alltjämt lockar örat. Trots den stora pretentionen är Arja Saijonmaas "Jag vill tacka livet" inte heller någon pinsam gast ur det förflutna. 1979, när skivan spelades in, hade hon ännu en vitalitet och friskhet, som sedan dess klingat ut.

     Siw Malmkvists "Greatest Hits" är en härlig kompott av mysiga svensktoppsfullträffar: "Mamma är lik sin mamma", "Slit och släng", "Arvid", "Bergsprängartango" — det är lättviktigt som pingpongbollar, men lika kul. Det finns skäl till att dansbanden idag med förnyad intensitet spelar hennes låtar. De har ett friskt tjosan över sig.

     Annorlunda men lika lättsamma kvaliteter finns kvar i Svante Thuressons "Du ser en man" — sångrösten och den rytmiska känslan. Han törs göra Ben E Kings klassiker "Stand by me" på svenska utan att det blir platt fall, likaså Rascals pärla "Groovin'" ("Simma" i Olle Adolphsons textversion).

     Han gick i och för sig på säker mark med idel utländska topplåtar i svensk dräkt. Samma metod använde en majoritet av svenska artister i det tidiga 70-talet, även Lill Lindfors på "Kom igen!" och "Fritt fram". Men det går att förlåta hennes bekväma genväg, med tanke på de underfundiga texterna hon gav luft och de smakfulla arrangemang som Björn J:son Lindh åstadkom. "Tåget rusar fram", "Sista bluesen", "Kom ska vi leka" och "Sen kom du" lever alldeles självständigt från sina utrikes original.

     Ett skutt uppför trappan blir ändå Pugh Rogefeldts "Bolla och rulla" från 1974. "Hog farm" och "Dinga linga Lena" klingar starkt och friskt. Pugh har, liksom Bernt Staf, ytterligare bragder bakom sig, som man hoppas ska få nåden att överföras till CD.

     Trots att urvalet är högst begränsat och gjort efter vem vet vilka måttstockar, påminner det om en rikedom i svensk populärmusiks förflutna. Sådant går lätt förlorat — inte bara genom den nya tekniken, utan i än högre grad bara av det faktum att nuet breder ut sig så hiskeligt. Fast muren har fallit finns plats för dagsedlar åt kapitalismen, trots aids och nyliberal karriärhunger lever drömmen om familjelycka.

     Sista gången jag såg honom var på ett framträdande han gjorde i Malmö på vänsterns 1:a majfirande i slutet på 1990-talet. Det var jag och en klase ungdomar som lyssnade trollbundet. För resten av folket där var han i det närmaste osynlig. Han dog 2002, blott 56 år gammal. Jag hoppas att hans musik rätt vad det är får den renässans och publik den förtjänar. Det här verkar vara hans officiella hemsida.