Midi Maxi & Efti

Midi och Maxi är 15-åriga tvillingsystrar från Etiopien, Efti är ett år äldre och från Eritrea. De bor i stockholmsförorten Akalla. När ljudteknikern Per Aronsson stötte på dem utanför McDonalds, sa han:

     -Ni ser rätt ut. Kan ni sjunga?

     På denna deras första LP tar de inte ton en enda gång. De rappar matt och orytmiskt i kör, mot en bakgrund av lika artificiella toner och fraser som i de där TV-spelen där små gubbar knallar omkring och slår ihjäl sig.

     Faktiskt låter det hela så enfaldigt, så absolut livlöst, att man inte kan tro att det är annat än en parodi på popmusikens mest löjeväckande trendmakerier. Och nog kan detta intryck ligga sanningen allra närmast, med tanke på att den talföre popmakaren Alexander Bard är en av de bakomliggande fabrikörerna.

     Visst är det fråga om fabriksarbete — låtarna är varandras kloner och flickorna mal sina fraser med en apati som borde vara omöjlig i vaket tillstånd.

     Om det är så att denna musik verkligen har en publik, är den enda möjliga förklaringen att dessa skaror köper skivan för att få skratta gott åt popbranschens klavertramp.

PS (2008): Jag tog med den här recensionen för att skivan är ett av de absoluta bottennapp jag stötte på som musikrecensent. Inget annat än ett larvigt försök att slå mynt av en trend i tiden. Jag använde mig av skivan i en dispyt med skattemyndigheten: De tyckte inte att jag skulle få dra av skivinköp, eftersom det var saker jag hade glädje av privat. Jag frågade dem om de verkligen menade att Midi, Maxi & Efti kunde betraktas som en privat förmån. Jag fick inget svar.