Ola Magnell

Det är 15 år sedan Ola Magnells första LP kom ut. Med all denna tid i den professionella musiken — varför skymtar inga ärr och rynkor? Hans nya LP är slätstruken.

     Det instrumentala är välmenande, melodierna lättfunna och texterna enkla som julklappsrim. Versmåtten landar alltför tungt på rimorden, vilka ofta parar sig plumpt: bigotta -sextiåtta, Dulcinea — linnea, don Quijote — sagoslott. Det går inte att ta på allvar.

     Kanske är det inte meningen. Skivans sista låt, "Den enda sommardan", framförs med sådan pretention och högtidlighet att man tror den vara parodisk — det borde den vara. Men kan det vara Ola Magnells mening med majoriteten av låtarna?

     På enstaka ställen har texten mer att ge: "En våg i en värld som gick sönder", sjunger han i en refräng och på ett annat ställe: "Ingen tid går i repris men kan verka bekant på nåt vis". I "Ensamma hjärtan", en fin och charmig lek med Billie Hollidaysk musik, heter det att "tidens ton av masturbation gick i stå".

     I sistnämnda sång och i "Bartolomeus" skymtar, bara skymtar, något mer. En sådan här LP kan inte ha sprungit fram ur livsnödvändighet.

PS (2008): Ola Magnell blev väldigt upprörd av den här recensionen. När jag läser den såhär långt i efterhand kan jag förstå det. Han pratade in ganska beska men kanske mest besvikna meddelanden på min telefonsvarare. Nå, annat han gjorde imponerade desto mer på mig, och vi har sammanstrålat med förtjusning sedan dess.