Tre operor för barn

Scen: Lillan i Göteborg

Regi: Johan Svennerfors

Scenografi, kostym: Annsofi Nyberg

Piano: Anders Ottosson

I rollerna: Timo Nieminen, Gerhard Hoberstorfer, Grith Fjeldmose m.fl.

Opera 2: Lilla Hoffman, av Jacques Offenbach

Scen: Folkoperan

Regi: Stina Ancker

Scenografi: Sören Brunes

Kapellmästare: Folke Alin

I rollerna: Thomas Vikström, Göran Annebring, Lena Hellström-Färnlöf m.fl.

Opera 3: Julius Caesar Jones, av Malcolm Williamsson

Scen: Utile Dulci

Regi: Göran Gademan

Dekor: Mårten Lindblom

Dirigent: Laszlo Beer

I rollerna: Ingrid Häggström, Barbro Netin, Michael Svedberg och barn

     Det är inte enbart en nedrighet att kalla operan en av de mest traditionella konstformerna. Varken de dramatiska eller de musikaliska idealen är särskilt känsliga för tidsandan. Förmodligen är det ett mindre hinder för barn än för vuxna.

     I barnens värld är den uråldriga sagan och de äldsta myterna levande, fantasins ohejdade skimmer skapar hos dem en tidlöshet, som gör operans figurer nära till hands. Att Hoffman förälskar sig i en mekanisk docka, att Chips hund kan dansa menuett, är som det ska vara i sagans värld — inget konstigt alls.

     Förmodligen gäller precis detsamma för framställningsformen. Att dessa sköna sagofigurer sjunger i stället för att prata — dessutom med en teknik som på ett magiskt sätt fyller salen, trots att de inte har mikrofoner och högtalare — det är precis vad man kunde vänta av dem. Synd bara att det blir så svårt att höra vad de säger. Nå, då får handlingar, gester och minspel bära budskapet.

     Summa summarum bör opera passa barn ännu mycket bättre än vuxna.

Det törs Folkoperan lita på i sin förkortade version av Hoffmans äventyr. I Lilla Hoffman komprimeras äventyret till en snabb kaskad av kostymer, poser, melodiska turer och en del blixtar och dunder. Med undantag för att de förvillande glasögonen Hoffman sätter på sig är av modernt snitt, vilar hela föreställningen tryggt i sitt sagoskimrande klassiska sceneri.

     Allra roligast blir det när Hoffman är osynlig, och ingenting alls gjorts för att visa det. Inget knep med ljus eller finurligt placerade speglar. Där springer han uppför och nedför den spiralformade balkongen och de andra figurerna famlar hjälplöst i luften.

     Det trolleriet, totalt beroende av publikens goda vilja, är av en annan sort än de som teaterns knep ställer till med. Inför tekniska specialeffekter visar barnen en närmast fackmannamässig uppskattning, men i osynlighetsillusionen ligger fantasins magi.

     Thomas Vikström har en sångstil som ligger populärmusiken nära, han agerar mera "naturligt", som vanligt folk. Det gör honom till samma sorts bro in i föreställningen som den slätstrukna Tintin är i den tecknade serien och Tommy och Annika i böckerna om Pippi Långstrump. Kanske är behovet av en sådan länk till verkligheten ett sorgligt tecken på att även barns fantasi har sin gräns.

Utile Dulcis föreställning handlar just om barnens fantastiska värld kontra de vuxnas torftiga realiteter. När barnen Everett upplever stora äventyr i trädgården är deras föräldrar bara oroliga och konfysa. Julius Caesar Jones spelas också av barn bredvid de vuxna artisterna — men de spelar ack så fullständigt på vuxenhetens villkor.

     Rakt igenom föreställningen står var och en med armarna hängande längs sidorna och bemödar sig endast om att i sången försöka pricka rätt ton och ge akt på dirigentens tecken. Att de vuxna gör så är yrkesmässigt genant, men stämmer i det här fallet hyfsat med rollerna. Att också barnen gör det är bedrövligt.

     Operan framförs med en pliktmässig ångest, som alldeles bedövar möjligheten till utspel. Musiken har blivit människornas fångvaktare, opera är så fint, så fint att det aldrig får bli kul. De enda som förmår bryta sig ut ur sina celler är barnen Albin Holmberg och Isac Kuritzén, förmodligen av den kraft de vinner i sina fantastiska kostymer.

Chip och hans hund inleds i en nutida trappuppgång, med hiphopkostymering och stänk av Bronx. Det är ett intressant experiment — fungerar magin i alla fall? Det dröjer visserligen en god stund innan vi förstår att Gerhard Hoberstorfers stumma filur är en hund, och det är lite knepigt att begripa hur Chip kan vara instrumentmakare, med ingen annan utrustning än en belamrad shoppingvagn — men sedan smyger sig sagan in i alla fall. Sirliga hovmän och en äkta, bortskämd prinsessa.

     Hela publiken lockas med från trappuppgången till ett glänsande sagoslott — teaterns pråliga entré. Scenbytet är den underbara överraskning som hela föreställningen får sin gnista av. Den förblindar oss även, gud ske lov, för dramats lite löjliga sensmoral — en ballast som en alltför stor del av vår kultur för barn alltjämt dras med.

     Jag är inte säker på att Lillan hittade det allra bästa verket, men de har förstått att riktigt suga ut det och dekorera det, så att opera blivit ett alldeles naturligt sätt att vara onaturlig på.