Orup

Det är midsommarafton och gatorna i Jönköping och Huskvarna ligger alldeles öde. Taxichauffören berättar att ungdomar som vill roa sig i helgen åker till Öland eller västkusten. I den här kommunen finns inget att göra.

     Den stora folkparken är också misstänkt välbehållen. Varje målad yta är som ny. Summa 675 personer har kommit för att se Orups turnépremiär. De är prydliga i vita sommarkläder, nyktra och lagom muntra. Några flickor har bundit sig kransar.

     Showen startar redan klockan åtta, en överflödig försiktighetsåtgärd med anledning av helgen. Solen strålar på molnfri himmel. Mot kravallstaketen framför scenen klungas publiken i samma ögonblick som konserten börjar, och där förblir den i en och en halv timme.

     Scenens dekor är en vilda västern-öken målad i glada färger, som ur ett seriealbum. Bandets medlemmar är uppklädda till cowboys i färgprakt och fransar, körflickorna har revolverbälten.

     Orup själv är enklast klädd i svart T-shirt och hatt, en namnbricka i kedja om halsen och jeans utan passform, slitna av långtida vardagligt bruk. Han hälsas av jubel. Publiken kan varenda sång han sjunger. Förtjusningen är mycket större än folkmängden.

     Efter några snabba låtar sätter han sig på en pall.

     - Det här är en sång om en man, vars flicka försvann, säger Orup och sjunger "Regn hos mig", en av hans allra delikataste ballader:

     "åh, jag måste ha retat gudarna, måste gjort nåt fel, för ända sen den dag du for så har jag bara regn hos mig."

     Den eftertänksamma sången kommer överraskande tidigt på konserten och Orup förmår inte framföra den så självutgjutande som den komponerats — han skyggar för dess väldiga sentimentalitet.

     Till en sådan låt behövs mörker, förmodligen också en lång konserts tröttande dans och munterhet — inte av annat skäl än att bryta igenom svensk pansar mot stora känslor. Vi tillåter oss inte att svepas med, om vi inte först tröttats ut. Den rädsla som både Orup och publiken låter ana inför balladen är så svensk.

     Om vår hjärnas halvor verkligen går att dela upp mellan det intuitiva och det disciplinära, då måste Sverige vara den vänstra hjärnhalvans paradis. En artist har mycket att överbrygga.

     Men Orup blir alltmer varm i kläderna och hans rika show förmår att trötta publiken, att bryta igenom barriärerna. När han ger resten av orkestern paus och sjunger till eget ackompagnemang, först på flygel och sedan gitarr — då är han så nära varje öra som om han viskade rakt in i det.

     Refrängen "När jag går förbi står pojkarna på rad" klingar av något dolt sakralt, och de spröda raderna "Från Blåsut till Jakobsberg för dina unga läppars färg" blir nära och kära även för Huskvarnapubliken. Musiken är skön terapi för nordbors frusna själar. Orup är en kurator.

     När bandet i slutet på konserten sjunger frågan "Är ni redo?" — då är det självklart att publiken svarar "Jag är redo!" Vi har svalt vårt medikament och mår verkligen mycket bättre. Det skulle man förunnas, åtminstone varje midsommarafton.