Orup

Nu när han plötsligt sjunger på engelska, väljer Orup att inte trycka texterna på skivomslaget. Det måste vara ett diskret sätt att markera den egna tveksamheten till dem. De är inte alls så fyndiga och välformulerade som han många gånger om visat sig vara på modersmålet.

     Det vore lättare att överse med, om det inte fört två ting med sig: dels har han byggt sina sångtexter på de enklaste och vanligaste fraserna i engelskspråkig poplyrik, och dels — vad värre är — har melodierna slätats ut av sina brister på tankeINNEHÅLL.

     Det finns nog en ofrånkomlig länk mellan text och melodi, så att de kan smitta varandra med originalitet när det vill sig väl, och med konformitet när det vill sig så. Mycket ofta på sin nya skiva faller Orups sånger ner i den andra kategorin.

     Långa stunder låter det som blott försiktiga introduktioner till soullåtar. Det är ingen hemlighet att han denna gång givit ohämmat utlopp för sin favoritmusik: den sköna soulen från åren runt omkring 1970. Men han skulle inte ha nöjt sig med att nynna de sköna fraserna, som man gör en stilla afton när regnet strilar mot rutan och alla vännerna är på semester någon annanstans. Han borde ha gjort mer av det än bakgrundsmusik.

     Ändå blir sångerna sköna för örat. Att orädd omfamna det vackra och söta och ljuva, det kan Orup ännu. Falsettsången, de mjuka trummorna och den flödande kören, allt blir till hjortronsylt och vispgrädde.

     Men bristen på substans, på verklig näring, gör denna gång att sångerna lämnar minnet lika fort som sylten och grädden lämnar kroppen.