Paul McCartney

Paul McCartney tar ovana vägar nu. Först var det hans nyskrivna oratorium som framfördes i gamla hemstaden Liverpool, sedan en liten akustisk konsert i MTV:s program "Unplugged". Speciellt det senare har uppenbart tänt honom själv, och lockat ut honom på en minimal turné.

     Konserten i Köpenhamn var länge den enda som bokats. Paul eftersträvade anspråkslöshet. Han hade begärt ett mindre auditorium och dessutom ombesörjt tryck av biljetterna i England — med hologram och allt, för att undvika förfalskning. Han känner sitt värde.

     De 3000 biljetterna sålde slut på två timmar.

     Publiken dominerades av ungdomar runt de tjugo. Det var märkvärdigt få fyrtiotalister på plats, kanske nöjde de sig med dansk TV:s sändning kvällen innan av MTV-programmet.

     Det gick i repris under första halvlek av konserten. Pauls grupp spelade akustiskt — om än förstärkt genom en ljudanläggning — och samma låtar som i TV. Rocklåtar från hans egen ungdom för länge sedan, samt sånger från såväl Beatles som Wings.

     Han öppnade med "Mean woman blues" och "Be bop a lula", som publiken tog lika muntert som han själv, men sedan kom Beatles-låten "We can work it out" och då tätnade atmosfären drastiskt. Publiken sjöng med i såväl verser som refräng. Samma sak med "Here, there and everywhere", "And I love her" och andra sånger som är flera år äldre än majoriteten av publiken.

     Det här med musik går i besynnerliga vågor. Det fanns en tid när Paul McCartney var känd bland ungdomar som blott sångaren i Wings. Nu har det förvisso vänt. Beatles har — mitt i rap och hiphouse — en ny publik.

     I andra halvlek hängde musikerna på sig elgitarrer, och sångerna blev mer muskulösa. Ett hastigt Wings-potpurri mynnade ut i "Band on the run", sedan "Ebony and ivory" där en av gitarristerna sjöng precis som Stevie Wonder. Men det var åter Beatles-låtarna som gjorde publiken mest förtjust.

     Paul var själv alldeles med på noterna när han satte sig vid pianot och framförde både "Long and winding road" och "Let it be". Det var ett frosseri i historien, där den första timmens akustiska framförande var som en stunds falsk blygsamhet — och den andra timmen blev i dubbel mening elektrifierad.

     Han kan förstås framföra den där sångskatten hur han vill — på tvättbräda, om så skulle vara. Det blir i alla fall oemotståndligt, speciellt när han har mognaden att spela sångerna så anspråkslöst, direkt rakt fram utan krusiduller och lasereffekter — just bara för att han faktiskt själv tycker om dem.

     Länge tordes han inte det. Beatleslåtarna var tabu, alltför inflammerade. Elvis Costello fick honom att släppa på spärrarna, härom året. Konserten i Köpenhamn är ett steg till i Paul McCartneys återerövring av sin musik från Beatles-tiden.

     Risken är nu bara att han blir som så många andra av de stora stjärnorna — en evigt vandrande souvenir från förr, en Ahasvereus i rock'n'roll.

     Det var genom sin anspråkslöshet som den här konserten kändes allt annat än bedagad. Med den attityden kan han klara sig länge än. En sådan som Paul McCartney är väl helt enkelt tvungen att vara anspråkslös, för att alls orka med att vara Paul McCartney.