Perssons Pack

Nya Melodys scen och parkett ligger som i en gryta — eller snarare en wok-panna. Temperaturen ökar närmare centrum. För en rockkonsert är detta det rimligaste tillredningssättet. För Persson Pack, det frejdiga bandet från landsorten, är det perfekt.

     Däremot rimmar den standardmässiga ljussättningen i läckra färger kors och tvärs över scenrymden illa. Det eleganta diskoljuset hör inte hemma hos grabbarna Persson, deras dragspel, kontrabas och akustiska gitarrer. Mellan låtarna släcks färgerna ner, bara en vit strålkastare riktas mot bandet — så skulle det se ut hela tiden. Det ljuset illustrerar konsertens intima och avspända klubbstämning.

     Per Persson och hans band spelar sina folkliga visor för kompisar — för grabbar. Publiken är högljudd och munter som lumparkamrater, med odisciplinerade talkörer långt innan och rakt genom konserten: "Vi är packade, Perssons Pack!" går att urskilja, kanske har de också andra fraser på sin repertoar — dessutom de flesta av bandets låtar. I verser lika väl som refränger sjunger publiken med och hoppar, dansar, studsar mot varandra.

     Per Persson tar sitt idolskap med en klackspark.

     - Vi tänkte spela en liten truddelutt, säger han före en av låtarna. Senare pekar han rakt på en av de mest entusiastiska åhörarna och reciterar inledningsraderna på Tomas Ledins nya svensktoppshit: Vad gör du nu för tiden, varför hör du aldrig av dig?

     Som sångare är han inte färdigdefinierad. Rösten glider runt i punkens och de rostiga trubadurernas domäner, tangerar ibland ett femtiotalistiskt rockljud men är inte riktigt hemma i något läger. Det är å andra sidan inte heller sångerna, med amerikanska klanger i den stora svenskheten. Det engelska ordet "play" passar som handsken — de både spelar och leker.