Phil Spector

Back to mono (EMI)

Skivrecension i DN januari 1992

Phil Spector: Back to mono

Det finns en grundläggande motsättning i populärmusiken mellan låtarna och artisterna. Visst vill varje artist ha en hitlåt men ännu hellre en trogen publik. Hitlåtspubliken är inte ett dugg trogen, det är inte ens säkert att alla som gnolar på den senaste musikaliska landsplågan har en aning om vem artisten är.

     Däremot har skivbolagen en klar fäbless för hitlåtar, som ger snabb utdelning och är så mycket lättare att exploatera än excentriska idoler. Också radiostationerna föredrar att locka publik med att ständigt rotera ett tjugo i topp.

     Vi musikskribenter fördjupar oss nog hellre i artisterna än i hitlåtar. Ärligt talat, hur mycket finns det att säga om en enstaka "Da doo ron ron"?

     Just den slagdängan, som år 1963 klättrade på hitlistorna i the Crystals version, är en skapelse av musikproducenten Phil Spector - en poplåtarnas kung Midas på 60-talet. De fyra flickorna sjunger: "Yes, my heart stood still. Yes, his name was Bill. And when he walked me home - da doo ron ron." När inspelningen var klar frågade Spector en av musikanterna: "Är den tillräckligt dum?"

     I boken "The kandy-kolored tangerine-flake streamline baby" från 1965, beskriver Tom Wolfe Spector som Amerikas första tonårsmagnat. Han hade sin första listetta vid sjutton års ålder, 1958, och sitt eget skivbolag vid 21.

     Före Phil Spector fick inspelningen av en poplåt inte ta mycket mer tid än låtens längd. Man kunde ta om några gånger, men det var allt. Spector arbetade i dagar med arrangemangen och dubbade in effekter, extra instrument, körer och eko. Singlarna från Philles Records proppades med ljud, ibland så tätt att alltihop blev som ett storslaget brus. Hans musikideal blev ett begrepp: "the wall of sound". Själv jämförde han sig med Wagner och strävade efter att göra treminuters symfonier för tonåringar.

     Ett brett urval om 60 av hans produktioner har nu kommit på CD: "Back to mono" (EMI). Det dräller av bekanta refränger - "Spanish Harlem", "You've lost that lovin' feelin'", "Black pearl", "River deep, mountain high" - det är en imponerande meritförteckning. Paketet innehåller också Spectors julskiva från 1963.

     Spectors arrangemang närmar sig andningens dynamik. Kanske skulle låtarna beskrivas som flåsande. Först en andhämtning, gärna med ensam, ekande stämma och något enda instrument - sedan kommer allt störtande på en gång. Det känns lika enkelt och naturligt som just andning.

     Spector lade ner sitt skivbolag år 1966, när "River deep, mountain high" inte slog som han tyckte att den borde. Sedan skulle det dröja ungefär 20 år innan popmusiken åter kom att domineras av producenter. Under 80-talet klev denna yrkeskår fram som hjärnorna bakom popmusiken, och artisterna blev - som för Spector - föga mer än instrument att spela på.

     Det tydligaste exemplet är producenttrion Stock, Aitken och Waterman, som bland annat förde upp Rick Astley på listorna igen och igen. Parallellerna till Phil Spector är många - en tjock, rik ljudapparat och en sångare som blott betjänar den. Också något av den där Spectorska andhämtningen kan anas.

     Ytterligare ett tydligt exempel på Spectors recept och inflytande är vårt eget ABBA. Här fick två flickor sjunga i kör, djupt nedsjunkna i ett hav av ljud. Också hos ABBA var produktionen långt mer framträdande än artisternas eventuella personligheter.

     Även Per Gessle i Roxette har ett liknande ideal och en passion för hitlistornas pop. I USA formar Maurice Starr pojkarna i New kids on the block - numera N.K.O.T.B. - helt efter eget huvud. Det är en skön soppa, det hela. Och fast ingen ännu hittat något garanterat framgångsrecept på hitsingelmarknaden, är det Phil Spector och hans epigoner som kommit allra närmast.


Fem skivor med typiska hitpoplåtar:

1 Phil Spector: Wall of sound (EMI)

2 Rick Astley: Whenever you need somebody (RCA)

3 ABBA: Arrival (Polar)

4 N.K.O.T.B.: H.I.T.S. (Sony)

5 Roxette: Joyride (EMI)


Stefan Stenudd