Pink Floyd

Gentofte stadion, Köpenhamn

Konsertrecension i DN augusti 1988





Gentofte är den ideala arenan - trängseln av 30 000 besökare är stor nog att kännas som folkfest och samtidigt inte större än att gemytet är i behåll. I den accelererande skymningen sätter konserten igång, försenad av elförsörjningsproblem. Genast är väntans timmar glömda.

     Ännu mörklagda svävar flera strålkastarsjok, likt farkoster ur Stjärnornas krig, kors och tvärs genom den väldiga scenrymden. Gröna laserstrålar ritar pytagoreiska figurer över publikens huvuden. Den stora, runda skivan som sträcker sig från scenens tak får liv i en raffinerad, ständigt skiftande ljussättning.

     Drömska toner flödar, David Gilmours sologitarr är en eremit som tänker högt i ödemarken. Pink Floyds ofattbart självklara klanger fixerar stämningen från första stund: den är sakral. De tar god tid på sig och inleder i tretakt.

     Sedan kommer ett litet instrumentalt mellanspel, en förströdd tanke, så karaktäristiskt för Pink Floyd. Under "Learning to Fly" från den senaste skivan visas en lekfull flygarfilm på scenskivan. Sången slutar tvärt och blir hängande i luften, lika snopet som det fladderstycke som skickats iväg i lina tvärs över arenan. En svaghet har blottats i Pink Floyds musikaliska tempel.

     Fler låtar från den senaste skivan följer. Till "Dogs of War" visas en thrilleraktig film med jagande schäferhundar. Men längre fram bryter ett saxsolo in, som gör det hårda manifestet njutningsfullt, liksom skamligt. Vid "On the Turning Away" höjs tändare här och där i publikhavet.

     Men i dessa låtar känns den Pink Floydska pompan några grader ur kurs. Den här musiken är inte färdigtänkt.

     Pink Floyd är kompositörer - inte alls några sång- och dansmän. Därför väljer de att göra hela scenen till en artist, en dansör med ideliga överraskningar. På Gentofte slumpar det sig så att tåg passerar förbi strax bakom scenen - som på beställning. Ovanför arenan tindrar Karlavagnen. Allt faller på plats i föreställningen. Musikerna står stilla och koncentrerar sig på sitt jobb.

     Det är ofta nära att musiker och effekter inte kompletterar, utan distraherar varandra.

     Andra akten inleds med att ett gigantiskt vildsvin svävar ut över publiken. Man vet att det är rock'n'roll eftersom besten inte saknar genitalier. En hastigt farande sjukhusbädd på filmduken kommer sedan seglande genom luften och dunsar in i scenen. "Jag är inte rädd för att dö - varför skulle jag vara det?", sjunger bandet och sedan kommer den himmelska aria, det melodiska skriande som är höjdpunkten på LP:n "Dark Side of the Moon". Scenskivan får rödglödgade kanter och laserkanonerna målar slöjor i luften.

     Akustiska gitarrer spelar en välkänd dialog från "Wish You Were Here". "Så du tror att du kan skilja på himmel och helvete", sjunger Pink Floyd, som ett hot om att erbjuda oss båda. En rad älskade sånger från 70-talet spelas upp, med marginella förändringar från ursprungsversionerna. I "Money" bjuds ett lekfullt bassolo.

     Konserten avslutas med ett sprakande fyrverkeri och David Gilmour säger: "Thank you very much indeed!" Det sista ordet skulle klinga främmande i en rockartists mun, men Pink Floyd är något annat. En symfoniorkester, en institution för rockens inträde i de klassiska sammanhangen, arvtagare till E T A Hoffmans romantik.

     När Roger Waters lämnade gruppen 1983, precis som när Syd Barrett 1967 gjorde detsamma, trodde många att det var slut. Men ryktet om Pink Floyds död är betydligt överdrivet. Kan hända slumrar bandet för stunden, dess nya musik är dåsig - men den här konserten förmådde ändå övertyga om att än finns säd och näring. Än en gång kan något hända.

     Pressens fotografer beslöt att bojkotta konserten i protest mot att de bjöds alltför litet tid för sitt arbete, vilket har blivit vanligt på stora rockgalor. I detta fall är det lika säkert att fotoblixtar skulle irritera föreställningen som att ingen bild kunde göra den rättvisa. Samtidigt är det många, vilka inte kunde närvara, som törstar efter fragment från den.

Stefan Stenudd
PS (2008): Det råder alltjämt något av ett krig mellan rockband och pressfotografer. Ibland kräver banden att fotograferna ska skriva på omöjliga kontrakt om hur bilderna får användas, ibland får fotograferna bara ta bilder under första låten, och så vidare. Det handlar nog om pengar - banden vill ha rätten att göra pengar på konsertbilder, vilka som än har tagit dem. Helst skulle de försöka sälja enbart egna bilder till tidningarna, men det finns ingen seriös tidning som skulle ta dem - foton framställda av skivbolag och bandens marknadsförare är odugliga i pressen. De är för stela och tillrättalagda. De är reklambilder, inte pressbilder.

     Tidningen ville att jag i min recension skulle förklara varför det inte var någon bild, vilket jag otrivdes med att behöva göra. Därför min ambivalenta formulering, som jag fick en del kritik för på DN. De hade hoppats att jag mer kategoriskt skulle fördöma bandets fotoregler. och fotografer påpekade för mig att de hur som helst inte använde blixt på dylika jobb, så hur kunde det störa? Så sant så. Men mitt jobb var att recensera konserten, inte pressens villkor under den.

     En annan sak jag minns från Pink Floydkonserten var att trottoarer och gator på kvarteren runtom Gentofte hade fått en ny beläggning: tomma ölflaskor, som låg så tätt att man måste vandra på dem i stället för mellan dem. Hvergang...