Pontus & Amerikanerna

Den svåraste omställningen i livet är nog den som kommer direkt efter gymnasiet. Då spricker uppväxtens relativa skyddsnät och man faller ner i det bottenlösa havet Ta-vara-på-sig-själv. Det är inte konstigt att man längtar tillbaka till barndomslandet.

     Pontus & Amerikanerna befinner sig hela tiden precis mitt i denna längtan. Man hör det tydligt i Pontus Holmgrens bedjande röst och i hur melodierna hoppar hage uppför och nedför skalan.

     Det blir ingen kraftfull eller sofistikerad musik, men den ångestfulla känslan hålls vid liv med imponerande skärpa. Vuxenlivet skrämmer, barndomsminnet blir en eskapistisk ritual: "Han går upp för ett glas mjölk, i pyjamas, mjölk står i kylskåpsdörrens fack."

     Nej, det är ingen rock'n'roll, utan en samling besvärjelser av och för dem som tog sig igenom puberteten med hjärtat i halsgropen — bara för att finna en ogästvänlig djungel. Pontus & Amerikanerna håller envist fast vid det förpubertala — säkert inte som det var för någon av oss, men som det borde ha varit. Det gulliga dockskåpet där det var alldeles självklart att slå fast, som på titeln till skivans slutlåt: "Allt blir bra."