REM förband åt Beast Penis

et är över ett decennium sedan medlemmarna i R.E.M. träffades i den lilla staden Athens, Georgia, och började spela ihop. Nu är de så sammangjutna att spelandet blir rena telepatin.

     -Vi kan få ihop låtar utan att ens titta på varandra, berättar gitarristen Peter Buck. De bara uppstår när vi jammar, utan att vi har en aning om varifrån de kommer.

     -Om det inte stämmer för oss, lägger trummisen Bill Berry till, då klappar vi ihop och går och tar en öl.

     Alla fyra bor alltjämt i Athens, den lilla hålan med 35.000 invånare och minst 250 rockband. De flesta banden bildas, som R.E.M., av elever på konstskolan. De slåss för att få spela — bland annat i den lilla klubb som Peters fru äger.

     -Vi brukar ofta vara förband till tonåringarna som spelar där, säger Peter. Senast var det för några som kallade sig Beast Penis. Tänka sig!

     Själva trodde de aldrig att de skulle komma någon vart med sitt band. Peter var alldeles förbluffad när de kunde säga upp sig från sina jobb.

     -Några av oss tidigare än andra, skrockar han.

    Basisten Mike Mills tog steget redan efter deras första konsert. "Aldrig mer jobba!" sa han och blev under ett halvår försörjd av Peter, som var föreståndare i en skivaffär.

     -Mike är fortfarande skyldig mig 450 dollar.

    Bill Berry var diskplockare på restaurang och slängde slipsen i diskvattnet när chefen inte ville ge honom ledigt för en viktig spelning. För den konserten fick de 50 dollar var, men då kom Lester Coates, en gammal gubbe som var chef för det lokala musikerförbundet. "Grabbar, ni är inte med i facket!" röt han och skulle ha 7 dollar av var och en, annars skulle han slå igen lokalen.

     -Han tog vårt gin också, berättar Bill.

    När det gick bättre för R.E.M. var Coates mäkta stolt, kallade dem "mina grabbar" — och skulle ha 10 dollar.

     Då de inte är förband åt Beast Penis spelar R.E.M. för en hel värld och deras skivor säljer i miljontal. Men de vill inte slukas av branschen, som har sina avigsidor.

     -Själva musiken är det rakaste som finns, säger Peter, men allt det andra är knasigt. Fast musikbranschen är väl inte slipprigare än andra branscher. Definitivt inte så slipprig som politiken.

     De får förstås råd och påpekanden av branschfolket, som de lyssnar på men aldrig följer. De såg också till att välja ett skivbolag som inte är alltför fixerat vid hitlistor.

     -Warner har haft sådana som Randy Newman och Ry Cooder i tjugo år, utan att de fått en enda hitlåt, förklarar Peter. Och det är dessutom artister som kan vara svåra att ha att göra med. Ändå har de behållit dem.

     R.E.M. gör en musik som råkar sälja väl, men håller sig långt ifrån hitstandarden. Texterna har ofta ett politiskt INNEHÅLL. Det är först på den nya skivan, "Out of time", som de sjunger om kärlek — alltjämt utan riktigt smittsamma refränger.

     Det är också först på denna skiva som de angivit vem som spelar vilket instrument. Men de vägrar fortfarande att på någon bild av bandet ange vem som är vem, eller att trycka sångtexterna på omslaget.

     -Vi vill inte bryta isär musikens element.

    De har en profil och ett innehåll som i alla andra länder än USA skulle beskrivas som socialistiskt. Det hörs också på musiken att R.E.M. Är en grupp, ett gäng, som hänger hårt ihop.

     -Mitt hus kan brinna ner och banken ta mina pengar, säger Peter med innerligt allvar, men det berör mig inte. Tillsammans med vårt band kan jag skapa något ur ingenting alls.

     Den svärmiska, lyriska attityden är karakteristisk för R.E.M. — även för ungdomlighet, fast de alla passerat 30-årsstrecket. Kanske är denna vägran att bli vuxen ett livsvillkor för en rockmusiker.

     -Som rockartist förväntas man vara barnslig och omogen, säger Bill. Det är härligt.

     De har skrivit på säkert tusen kontrakt, har flera anställda och omsätter miljonbelopp.

     -Och ändå, konstaterar Peter, bygger hela den här gigantiska apparaturen på fyra killar som sitter runt gitarren och sjunger: Na-di-na-da-ni-da-da...