Robert Wåtz före 'n'Raz

ed sina 23 år är Robert Wåtz en av våra yngsta professionella discjockeys, men han har hunnit utmärka sig. Förra året blev han svensk mästare och tävlade i VM för discjockeys på Royal Albert Hall i London. Där blev han fyra, av 22 deltagande.

     — Det var showbiz. James Brown kom, BBC filmade. Discjockeys kom i andra hand. Vi fick sitta i ett litet varmt rum och dela på en back Fanta.

     — I år tänker jag åka över till USA och tävla i New Music Seminar. Där går man upp och "battlar" mot varandra, en i taget: "Okey, Robban kör — en minut!" Sedan den andra. Domarna sitter nedanför. "Okey, Robban vann." Så går man vidare. Vinnaren får ett sånt där championbälte.

     — Där ska man visa "what time it is". Det är en fair tävling, tror jag. Men jag har hört ryktas att man inte kan vinna om man inte har amerikanskt pass.

     Robert Wåtz är virvlande energisk när han talar — viftar med armarna, gör miner och illustrerar sina berättelser onomatopoetiskt. Plötsligt härmar han ett trumset, eller sjunger otvunget några rader ur en låt vi pratar om.

     Han är lika mycket underhållning i intervjun, som när han mästerligt trixar med plattorna på discoteket.

     Robert är uppvuxen i Alby och Fittja, höghusförorter söder om Stockholm. Ett par år spelade han i band men vid femton satte skivspelandet igång, trots att han inte lyssnade mycket på discomusik.

     — På den tiden var det Baccarat som gällde, och det var jag aldrig "into". Min första singel var "Sex Machine" med James Brown. Sen lyssnade jag förstås också på Kiss, Sweet, Black Sabbath...

     — Killen som drog in mig på det här var min kemilärare, Niklas Lindberg. Han spelar numera på Galaxy. Jag köpte hans discoanläggning och han pushade på: "Kom igen nu då! Kör!" Farsan sponsrade. På den vägen gick det.

     — Min första klubbspelning i Stockholm var på Confetti. Där var det bra — det var funky.

     — Folk sa till mig: "Vad fan spelar du på ett gay-hak för?" Men jag vet att de som tar hit trender, de som är mest vakna, det är gay-ställena. Inget snack. Det har alltid varit så och kommer alltid att vara så.

     — Sån musik som jag spelar på Pride (RFSL:s discotek), om jag spelade den på Daily News eller Melody — då blev jag sparkad med en gång.

     Robert Wåtz är inte nöjd med publikens smak på de flesta discoteken.

    — Folk dansar hellre till texten. Ja, det är skumt. Jag har prövat hundratals gånger — satt på ett "beat", och det är halvfullt på dansgolvet. Sen lägger man på Michael Jacksons a cappella-version av "Bad" och då blir det fart.

     — Radio är inblandad i det, de spelar bara hits. Men på flera närradiostationer spelar de bra musik. Om de släppte radion fri — låt oss leka med tanken — då garanterar jag att det skulle bli ett lyft.

     — Min slogan är: dansa till "beat"! Jag gillar när beatsen tar över. Helst vill jag ligga runt 100 bpm (beats per minute). Man blir mer och mer fångad. En rytm tas över av en annan rytm, det läggs till klockor och en skön sax...

     — Om jag spelar två jävligt funky låtar med bra beat, då tycker jag att discopubliken kan acceptera det — för de vet att de får en hit lite senare. Den där radiomusiken som de flesta kör, det är ju ingen dansmusik.

     — Jag får klagomål, men jag slutar hellre än att bara köra radiomusik. Jag tycker att jag har rätt att uppfostra i musik. Den musik folk får höra jämt, den gillar de. Men det är min plikt att säga: "Vad fan, här kommer nåt annat!"

     — Rytm är ett ord för dans. Den som har rytm i kroppen, den som kan dansa — han måste gilla hiphop. Han måste! Eller funk — man borde kalla det funk.

     — Det bästa discotek jag spelat på ligger cirka 90 mil härifrån, i Umeå. Jag spelade på Universum. Där tyckte de att det var kul: "Det här är nåt annat!"

     — Nu håller det på att bildas flera små klubbar i Stockholm — Base, Gossip, No Name... Det är en speciell musik som spelas där, och de som kommer vet vad de får.

     — Det är min dröm, ett ställe där jag kan spela "grooves", olika beats. Men det kräver en avancerad publik.

     Robert Wåtz ställer inte bara krav på publiken.

    — En discjockey ska inte bara göra det för pengar — det är uselt. Jag var nere i Katrineholm. Där sitter discjockeyn på sin bänk och läser. Ett halvfullt dansgolv där alla är passiva, och han sitter och läser!

     Robert Wåtz gör en min och stönar.

    — Folk säger: "Du mixar ju bara skivorna!" Vad då! Det spelar ingen roll. Du ska vara ett knippe! Du är med här i pickupen och pushar fram det. Publiken ser det och blir smittad.

     — Jag vill inte stå där och spela Michael Jackson, som en jukebox — då är det över.