The Rocky Horror Show

"The whole gory story" heter det på skivomslaget om Richard O'Briens snaskiga musikal. Ända sedan uruppförandet i London 1973 har historien om det rara unga paret som möter synden från planeten Transsexual i galaxen Transsylvania varit kult. Filmversionen, med bland andra Tim Curry och författaren O'Brien själv i rollerna, visas alltjämt vid midnatt inför galen publik, som spelar med utan några uppenbara hämningar.

     De hängivna fantasterna kan varje replik i filmen och framför egna repliker i talkör. Under en sådan föreställning är det svårt att avgöra var gränsen går mellan filmduk och parkett.

     Förra året öppnade en ny produktion av musikalen i London. Det är den som blivit skiva — med en berättare och dialoger, så att vi kan följa med precis lika lättvindigt som i sagokassetter från Walt Disney. Den här sagan, dock, har monster med — som det hette om filmen — "en annan sorts käftar".

     Trots att den nya besättningen inte kommer i närheten av Tim Currys, Meatloafs och O'Briens påträngande snuskhumrar, är sagan ytterst charmfull också i denna version. Ur stereon får den en dammig patina, som följetongsäventyr ur radions storhetstid.

PS (2008): Första gången jag såg filmen "The Rocky Horror Picture Show" var en midnattsvisning 1980 på 8th Street Playhouse i New York, där kulten just då och just där var i sitt esse. Det fanns folk som sett filmen 500 gånger. Publiken klädde ut sig till filmkaraktärerna och spelade med, så att det blev svårt att dra gränsen mellan bioduk och salong. En fantastisk upplevelse. Spektaklet på 8th Street Playhouse finns dokumenterat i filmen "Fame", som inte behövde överdriva ett dugg — det var precis så vilt och vansinnigt.