Sam Brown

Stop! (A & M)

Skivrecension i DN mars 1989

Sam Brown: Stop!

Sam Browns debutalbum släpptes obemärkt i höstas, men har sedan kommit smygande. Det är titellåten som står för framgången, trots att den lanserats med en video som är föga mer än en bläddring i modetidningen Vogue.

     Sam själv är en ung kvinna, förmodligen egentligen döpt till Samantha eller något sådant. Hon ser ut som ännu en av dessa otaliga blonda fotomodeller, vilka mimar till branschens studioprodukter - men rösten är betydligt större och den är hennes egen.

     Sam Browns stämma har ett brett register, en kärvhet och muskulatur som mixerbord alltjämt inte förmår framkalla artificiellt.

     På LP:n, bestående av melodiskt spirituell popmusik i sparsmakat dekorerade arrangemang, har hon varit med och skrivit alla sånger. "Stop!", den ojämförligt starkaste, är soul som inte står 60-talets glansperiod långt efter - inklusive solo på en arkeologisk Hammond-orgel. Och hennes sång leder tankarna till den James, med vilken hon delar efternamnet.

     Sam Brown visar sig, trots sin Chanel-förpackning, vara naturlig perspiration och adrenalin.

Stefan Stenudd
PS (2008): Jag och Per Mortensen, som också var rockrecensent då, fastnade vid tv:n på redaktionen när vi första gången såg Sam Browns video "Stop!". Sången var definitivt hypnotiskt och det var solklart att den skulle bli en gigantisk hit. Den går fortfarande att lyssna på med största behållning.

     Jag intervjuade den skojfriska och avspända artisten en tid senare. Jag minns att hon gillade färgen på min kavaj, fast hon beskrev den som "baby shit brown". Nå, den färgen borde hon med tanke på sitt efternamn förstå sig på.