Körstämma

Skinnskatteberg

Reportage i DN juni 1989





Under helgen fördubblades invånarantalet i Skinnskatteberg. Till torsdagkvällen anlände 2700 körsångare från hela Norden för att delta i den årliga körstämman, som avslutades på söndagkvällen. Sedan starten 1982 har detta varit svenska körers största evenemang.

     Körsång är en väldig folkrörelse med en halv miljon utövare i Sverige. Trots att de inte är ett lågmält släkte är det först i denna mängd som de verkligen låter höra om sig. De tar ton så fort de anländer till Skinnskatteberg.

     Vid järnvägsstationen står en kör från Skåne sent på torsdagskvällen och väntar på en eftersläntrare, som de tänker hälsa med sång. Tåget kommer, men inte han - så då sjunger de en sång för mig i stället.

     På ett av spåren står nio sovvagnar, som är provisoriska hotell för flera hundra kördeltagare.

     - Det är varmt, säger en flicka som står i dörren till en av vagnarna och borstar tänderna. Av någon underlig orsak går inte fönstren att öppna.

     Körsångarna är inhysta i skolornas klassrum, i privata hem och på campingen. Mat serveras i skolköken och från mängder av stånd, som drivs av ortens idrottsföreningar. Vältränade grabbar pytsar ut läsk, smörgåsar, varmkorv och grillade falukorvsbitar med hamburgerbröd. De tittar på körsångarna som på djur i bur, och ler förundrat åt all skönsång.

     - Elektronmusikfestivalen, som var för ett par veckor sedan, gick inte att lyssna på, säger en av grabbarna i Folkdansgillet. Inte var det mycket folk heller. Men här är det fart. Annars händer ju inte mycket i Skinns'berg.

     - Med pengarna vi får in på det här åker vi utomlands. Vi har varit i Österrike, Norge och Jugoslavien, bland annat.

     I marknaden vid herrgårdsängen säljs också handmålade textilservietter och stengods. En snickare demonstrerar sina finurliga pussel av trä och en rakknivslåda som bara går att öppna på ett särskilt knepigt vis. Kådsalva kan man köpa i ekonomiförpackning för 40 kronor. Den ska vara bra mot självsprickor och fästingbett.

     Den tydligaste skillnaden mellan gästande körsångare och ortsbefolkning är graden av berusning på kvällarna. Körsångarna dukar upp i gräset med vin, ost och kex - en och annan flaska Kron slinker diskret upp och ner ur ryggsäckar. Skinns'bergsborna är inte lika finkänsliga.

     Det säljs förstås ingen alkohol på festplatsen. En kammarkör från Jylland är luttrad, de tog med sina öl från Danmark. Sangtruppen Carl Berners från Oslo hade inte förstått det, så de får bittert nöja sig med kaffe och lättöl.

     Särskilt svår måste den bristen vara för Fredrik Weidemann, som är doktorand i mikrobiologi och sträckkörde bilen från Oslo, direkt efter ett prov, för att komma till körstmman.

     Sangtruppen har tagit sitt namn efter Carl Berners Plass i Oslo, där flera av medlemmarna bodde.

     - Plassen är ödelagd av hård trafik, säger Hilde Lundgaard. Vi har skrivit en sång om den. En gång stod vi där mitt på plassen och sjöng julsånger, medan bilarna for förbi.

     Ungdomskören Fred & Frihet från Trollhättan sitter i gröngräset och sjunger "Victor Jara". På gitarren som cirkulerar mellan dem har Mikael Wiehe och Björn Afzelius skrivit sina autografer. Fred & Frihet står inte med i listan över medverkande körer, eftersom de kommit utan att anmäla sig.

     - Det är dyrt att vara med i körstämman, säger en av dem. Sjuhundra kronor. Då är det bättre att bara komma och vara med på det man vill.

     Det mest uppskattade inslaget i körstämman står deltagarna själva för. Det kallas busksång och sker spontant och ideligen, genom hela helgen. Sångare strålar samman, tvärs över kör- och hemortsgränser, och sjunger vad helst de kommer på. Det kan vara gamla Beatles-låtar, psalmer, Bellman eller romanser, och det håller på långt in på nätterna.

     Mamsellerna från Stockholm sjunger "Någonstans i Sverige" i ett tokroligt arrangemang, den Jyllska kammarkören stämmer upp i "Thank you for the music" och den egna nationalsången. En blandad grupp sitter med gitarr och går igenom varenda allsång från hela 60-talet, och i backen får Taubesånger stöd av fiol och dragspel.

     Linda och Yngve Svensson från Arlöv går runt med bandspelare och stor mikrofon. De har stannat till i Skinnskatteberg på väg till nykterhetskongress i Umeå.

     - Jag har hållit på och spelat in allt möjligt sedan jag fick min första bandspelare när jag var 13 år, säger Linda. Först var det fåglar, och farmor och farfar när de berättade. Det är ljudminnen, som vi gärna sitter och lyssnar på i bilen.

     Samtliga körer har också bevistat verkstäder, där de fått öva sin konst i alla upptänkliga perspektiv.

     Cecilia Frostensson visade hur man kan använda sin kropp, vilket kändes lika ovant för deltagarna som Theofil Mayers sånglekstuga, där de fick pröva absurd poesi och tungvrickande ljudbus. Färöisk och isländsk sång lärdes ut av tillresta körer, Per Borin dirigerade sång till hel orkester, Karl-Fredrik Jehrlander arrangerade några av de mest självklara Beatlessångerna för kör.

     Kerstin Ståhl, Ragnar Grippe och Bengt-Emil Jonson demonstrerade musikens tekniska nydaningar. De var så ivriga att de talade i munnen på varandra och alldeles glömde att låta körsångarna arbeta i verkstan.

     "Minimalt" kallade Gunnar Eriksson sin verkstad för mycket avancerad körsång. När den kämpande skaran klarat sig igenom ett arrangemang där "Kristallen den fina" vävts samman med två uråldriga psalmer, ryckte han lättsinnigt på axlarna och sa bara:

     - Ja?

     Anders Nyberg är en munter favorit bland körledare. I hans verkstad var det fart och fläkt, gungande rytm och fullt från vägg till vägg. På fredagen sjöng de länge för André de Lange, en körmedlem som satt fast i Sydafrika - inte för att regimen höll honom kvar, utan för att svenska myndigheter inte ville släppa in honom.

     På lördagen kunde Anders Nyberg berätta:

     - Vid midnatt fick vi per telefon veta att Invandrarverket hört vår sång. De har fixat sina papper, så nu får André komma!

     Sedan sjöng hela verkstan en segersång.

Stefan Stenudd