Joakim Thåström

Thåström är tillbaka — med dunder och brak. Efter en tid av relativ tystnad i Amsterdam har han återvänt till moderjorden, som förband till Creeps. Men detta förband lämnar inget övrigt att önska.

     Himlabacken är en brant grässlänt i centrala Göteborg. När Thåströms konsert börjar vid halv sju skiner solen som mitt på dagen. Det är inte den sorts förhållanden som han är lättast att förknippa med.

     Ur högtalarna mullrar slagverksrytmer i tydlig stereo, suggestiva och ödesmättade. Det kunde vara en svart mässa. En manskör ropar "Huy! Huy!" och skriande ljud, som av jetmotorer, skjuter förbi. Bandet gör entré: Peter Puders på gitarr, Martin Thors på bas, Joakim Ekström på klaviatur och Ulf Sandkvist på trummor. De slår igång "Alla vill till himlen" — en av de starkaste låtarna från Thåströms soloskiva.

     Genast har den tätt packade hopen framför scenen höjt sina nävar, och vakterna måste börja dra upp klämda flickor.

     Direkt därefter kommer Ebba Grön-låten om höghusliv i förorten: "Mamma, pappa, varför är det så kallt? Mamma, pappa, var é allt?" sjunger Thåström med sin unika, rosslande stämma. Och sedan "Alla har fel", den nyss släppta singellåten. Titeln ståtar också på de T-tröjor och kepsar som säljs på konsertplatsen.

     Thåströms föreställning är osvikligt densamma som genom hela karriären: Börja med full gas och sedan öka. Musiken är som tordön, den forcerar sig fram, piskar och stegras. Trummorna och basen härskar i ljudbildens centrum, plötsliga crescendon hotar att fälla träden som omringar Himlabacken.

     Styrkan i musiken gör även de nya, okända låtarna medryckande: "Jag har knullat Paris, jag har knullat New York, det finns ingenting som jag inte gjort", sjunger han i en sång, och i en annan: "Hallelujah, jag är Elvis Presley för en dag!" Låten slutar med ett utdraget a capella: "Tommy Steele!"

     Konsertens höjdpunkt är "Hin håle", där samtliga musiker går över till att spela enbart slagverk. Den svarta mässan från konsertens inledning är tillbaka, nu ännu mer infam. Publiken sjunger med också i verserna. Mässandet av "Hin håle, hin håle!" blir det mörker som himlen inte på flera timmar ska sjunka ner i.

     När Thåström tänker säga några ord ropar en av tonåringarna längst fram efter "Staten och kapitalet".

     - Var du född då? undrar Thåström.

     Fler ropar på samma sång. De får aldrig igenom sin vilja, men det är inte ont om klassiker: "Du ska va' president", "Coca Cola Cowboy" och "800 grader". Sista extranummer är en av de första Ebba Grön-låtarna: "Pervers politiker". Innan den klingat ut har Thåström hoppat ner från scenen och går tvärs igenom publiken, över gräset bort till huset med artistlogerna.

     En märklig sorti på en överväldigande comeback. Thåström bevisar igen att han är ett av de allra värdefullaste inslagen i svensk rock'n'roll.