Di Leva i Storkyrkan

Att vara bisarr både i utseende och uttryck är i och för sig mera regel än undantag inom popmusiken, men även med sådana mått mätt hör Thomas Di Leva till de märkligaste. Han klär sig som en hippie från 60-talet och sjunger om kosmos som om det vore hans eget vardagsrum.

     Den första fråga han väcker är naturligtvis om alltihop är en gimmick, ett sätt att skapa rubriker. På popmusikens slagfält är en extrem profilering så gott som nödvändig för att alls bli observerad. Problemet med många extrema artister blir därför likt det om hönan och ägget: blev han upptäckt för att han var så knasig, eller var han så knasig för att bli upptäckt?

     I dagarna har Di Levas nya LP "Noll" kommit ut. Den börjar med "Själens krigare", där han sjunger: "Jag är själens krigare, och hjälper dig fram till ett paradis". För att pröva hans andlighet beslöt vi alltså att träffa honom i Storkyrkan.

     Krigaren Di Leva visar sig vara offensiv, han inleder med att ifrågasätta kyrkans andlighet.

     -Kyrkan tar oss bort från Gud, förklarar han. Den ställer upp Gud som en regel — separerad från oss människor och från kosmos.

     För Di Leva finns Gud inom oss och är omöjlig att skilja från sin skapelse. Vi är Guds dröm, säger han, och våra handlingar är Gud. Trots att hans mor är katolik har Di Leva inte gjort många kyrkobesök. Det blev mest bara på julaftnarna.

     -Någon har sagt att om man är mätt så ser man inga syner. Sverige är inte riktigt rätt land att gå i kyrkan varje söndag.

     ändå avslöjas där i Storkyrkan en folklig andlighet. På ett bord med ett enda tänt ljus ligger små anteckningslappar, där människor skrivit enkla böner: om deras barnbarns tillfrisknande och bevarande från ont, om släktingars och vänners väl. De flesta lapparna är skrivna med äldre människors handstilar och ingen av dem ber om något för egen del.

     -Det räcker inte med att skriva en lapp och be Gud om hjälp, säger Di Leva samtidigt som han flyttar om lapparna till ett schackrutemönster mot den mörka bordsytan. Men ritualer av det här slaget är en katalysator, mot en större magi. En väg mot det inre ljuset.

     — Det här är minst lika viktigt som till exempel ekonomisk politik. Men det räcker inte med att skriva lappar.

     Själv mediterar han varje dag sedan några år tillbaka. Under meditationen tycker han att han kommer närmare universums hela existens och kan ibland känna att han har alla svar.

     — Men det kan inte formuleras i ord, det är större än ord. För Di Leva är orden, kroppen och sinnena människans verktyg. Med dem kan hon blott manifestera fragment av Gud. ändå är det stora delar av hjärnan och av kroppens sinnen som vi inte lärt oss utnyttja tillfullo.

     -Människan är ännu outvecklad, men jag tror att det förekommer försök från andra världar att lära oss det. Di Leva tror på UFO, på besök från andra planeter i universum. Han har läst rader av böcker om sådant och vet att berätta om CIA:s hemlighetsmakeri och om många personers möten med rymdvarelser. För honom är de utomjordiska besökarnas syfte att hjälpa mänskligheten framåt, mot en mognare existens.

     Den mytologi som bildats runt UFO påminner starkt om forna tiders alkemi och sökandet efter den heliga Graal — allt är symboler för en väg till andlig resning, till ett högre tillstånd för människan. För Di Leva är det ändå absolut inte bara symboler. Han har själv sett ett UFO.

     -Vi var fyra som såg det, på hundra meters avstånd, berättar han. Jag kan skilja ett UFO från ett flygplan — det är helt tyst där det glider fram genom luften. Det ser ut som... ett UFO.

     Han känner att observationen är endast toppen på ett isberg, när det gäller honom själv. Di Leva upplever sig själv som ett slags utvald, kanske ett språkrör. Han vet att det är något han ska göra, att han har en uppgift.

     -Det är bra att känna här, säger han och lägger handen på bröstet.

     Di Leva har alltid känt ett utanförskap, som en betraktare. Därför ser han hellre "de stora linjerna" i tillvaron än vardagslivets detaljer. Fast kroppen är dödlig blir själva kärnan, själen, kvar från liv till liv.

     -Jag är förmodligen summan av allt det jag varit förr. Redan vid tre års ålder kände han att han var starkt formad, som av tidigare erfarenheter. Han har alltid känt att det är något han måste göra, och att jordelivet på något sätt är främmande för honom.

     -Precis främmande vet jag inte, ändrar han sig, men det känns inte som "hemma".

     För Di Leva är det underligt hur många människor tar avstånd från de andliga perspektiven. Deras liv blir en fråga om att betala hyran och välja TV-program att titta på. Civilisationen har byggts upp som ett slags skydd mot livet självt. Han tror att vi gör så för att vi tvivlar på undret i att vi finns till.

    — Jag menar, det är ju otroligt att vi finns till här — på en boll!

     Han är övertygad om att de snäva materialistiska perspektiven ligger bakom världens eländen. Massmedia presenterar en verklighet som är rena dikten — de är industrialismens vakthundar. Sådär 200 personer äger merdelen av jorden och sätter pris till och med på dricksvattnet.

     -Vi går mot undergång, det är väl inget som jag behöver sitta och säga — det vet väl alla. Men vi får fortfarande vara med i universums utveckling, om vi slutar tveka.

     Men även om vi ödelägger jorden tror inte Di Leva att allt är slut.

     -Då kommer våra själar att få flytta någon annanstans, säger han. Döden är inte ett slut, utan bara en station.

     -Tanken att det inte skulle finnas något mer än jordelivet är absurd och befängd. Nej, det är inte så. Att påstå annat är som att säga: jag tar inte ansvar för mina handlingar.

     Di Leva vill inte kalla sina idéer om Gud och döden för tro, han säger i stället att han upplever det så. Själva ordet tro bär honom emot. Han håller med poeten Bruno K öijer om att tron kan leda till att man hamnar i rena dogmer, för tron är som ett riktmärke.

     -Tro är en flagga i jorden. Se bara vad den har lett till här inne i kyrkan — ett monument över sociala strukturer och hierarki. Man kan ju inte direkt säga att dörrarna här är öppna.

     -Ersätter man tron med upplevelse så bevarar man flödet.

    Vad Di Leva upplever är mycket verkligt för honom, och han är fullt beredd att betala priset i detta konforma samhälle för att stå fast vid sin upplevelse. Det är säkert så att han länge, kanske ända sedan tre års ålder, fått betala. ändå är det framför allt med munterhet han framför sina hisnande påståenden. Mitt i allt tal om UFO och Gud flikar han plötsligt in:

     -Tänk att jag har så många teorier utan att ha gått i gymnasium.